.Annas dröm

En bloggresa om den dagliga kampen mot min sjukdom EDS, om mina insikter om livet. Men framförallt om HOPPET att få SPONSORER till min påbörjade JULSKIVA, med eget matrial. Nästan halva projektet är avklarat TACK VARE NI UNDERBARA som redan sponsrat. Jag kan bara lägga min tillit i att ni sprider denna blogg till alla ni känner och ber dem vara delaktiga. För det behövs så lite för att göra en STOR insats! TACK PÅ FÖRHAND!!!

Sol ute, sol inne, sol i hjärtat, sol i sinnet!

Nu känns det verkligen som denna vinter är övervunnen på riktigt!

Även om jag bara ligger på min säng med foten i högläge, så håller

solen på att ge värme i vårt inglasade uterum. Det är bara en glas uterumsfönster,

men vi har isolerat i både golv, tak och de väggstumpar som finns och idag, mitt

på dagen när solen nådde genom dimman så blev det + 23 grader.
Vi brukar börja kunna sitta och äta middagarna där igen från mitten av mars

om det är soligt vill säga. Tiken är så härlig, hon vet att det håller på att gå

att ligga och njuta där igen, för när hon varit ute, så går hon och ställer sig

vid våran "altandörr" från sovrummet som går till uterummet.
Sen ligger hon där tills hon tycker det blir för kyligt!


Sommarbilder, men man kan förstå att hon gärna vill ligga i solen

på detta golv!

Än är inte låtarna färdigmixade. De har varit sjuka i familjen och sådant

kan man inte råda över. Det vet jag mycket om hur det är... 
Men jag hår fått lite smakprover och de kommer att bli låtar som jag

känner mig lika nöjd med som de första 7st som är klara!
En, som jag nästan sjunger helt acapella på, den ger mig själv ståpäls,

trots att det faktiskt är min egen röst. Dessutom så sjöng jag in den,

rakt upp och ner, en enda inspelning. Mikael gör ett sådant vackert enkelt

musikarr till den... Jag är sååå innerligt tacksam över att vi blev sammanförda!

Idag har jag fått ta ett litet steg till att få noterna utgivna.
Ett notförlag som ger ut noter som prenumerationsnoter har tagit del av mina

sånger och noter och tycker de är väldigt intressanta.

Så de kommer att ge ut EN not i höst. Han var ärlig och sa som det var

att det är väldigt svårt för nya att komma in, men att mina låtar var så pass

intressanta att han ville ge de en chans. Handlar inte om pengar i första hand

utan för mig handlar det ju att få noterna utgivna. Att sångerna ska bli sjungna.
Kan bara hoppas att den blir efterfrågan och körledare köper in den!
Det handlar om noter som ca 700 st församlingar/körer prenumererar på och köper

1 ex av. Om då en körledare gillar den så köper de in de x antal de behöver till kören.

Sk. "Print on demand". Känns ändå väldigt roligt, för det är en bit på väg

att de blir utgivna och jag behöver inte själv försöka göra det!

Blir det god respons, kanske förlaget vågar chansa på att göra körhäftet!
Så för mig är det verkligen en glädjens dag!!!

Den dagen jag håller ett ex i min hand kommer jag känna att jag verkligen

kan kalla mig kompositör. Skrivit det förr, men när är så pass ung som jag ändå

är, så känns det extra viktigt att få lämna dessa fotspår efter mig, som jag inte

kunnat göra det genom ett långt arbetsliv. Nu kommer det att finnas kvar något

till eftervärlden efter mig och för mitt ego känns det otroligt tillfredställande.

Även om jag är nyopererad i foten så har jag tagit på mig att sjunga på begravning.
Det är faktiskt, hur konstigt det än låter något som jag tycker om att göra!
Att få dela sorgen som anhöriga känner genom att dela med mig av sånger det

valt eller jag tipsat om.

Att få vara delaktig i anhörigas jobbiga stund och sprida hopp och kärlek,

DET betyder mycket för mig!

Jag fick en fråga en gång av någon som undrade hur man gör för att inte ta åt

sig när man känner sig sårad av andra.
Jag tipsade åter, som jag gjort under alla åren jag skrivit denna blogg om

boken; Fyra grundstenar till ett bättre liv av Don miguel Ruiz.

"Ta inget personligt" Dvs. Det säger mer om den som uttalar sig, än

det säger som dig som person.
Det är grundsten nr 2.

Grundsten nr 1 är; var sann i dina val. Dvs. Känn efter att du kan stå för

de val du gör i livet.

För att återgå till grundsten nr 2. Ta inget personligt.
Om man känner att det någon säger inte "fastnar" så har det ingenting

med en själv att göra, utan den person som projicera sina känslor och värderingar

och känslor får tillbaka det de givit ut, liksom en spegelbild, så studsar det tillbaka.
Medan om man känner att det ligger något i vad de har sagt, så har man inte varit

sann med sig själv och därmed så ska man inte bli arg utan tacka för att man blivit

påmind om att man inte varit sann i sina val.

Oavsett vilket syn man har på livet, eller om man har någon speciell religionsuppfattning

så kan man ändå läsa denna bok och lära sig grundstenarna.
Den är skriven av en indian som är utbildad läkare, men också fått med sig den

urkunskap från medicinman till medicinman. Jag tyckte den boken var en sådan

befrielse när jag läste den för ca 13 år sen. Har bara läst den en enda gång.
Men grundstenarna fastnade, även om jag glömt mycket annat.
Skulle ha läst om den, men har lånat ut den och vet faktiskt inte till vem.

Så om du, som har lånat boken läser detta, så kan jag gärna ta igen den!

Jag känner mig faktiskt ganska sann mot mig själv! Sen om andra inte uppfattar det

så, ja, det kan jag inte hjälpa. De känner inte mig och mitt innersta.
Något jag lärt mig sista tiden är; att vill man hjälpa någon annan, kan

man inte göra det genom att påtvinga en annan människa sina åsikter och

ev. budskap man har. Det kan bli extremt fel!

Sen, hur mycket man än vill hjälpa, så kan man inte hjälpa någon annan

som inte vill ha hjälpen!
Jag kan se och uppfatta mycket och skulle vilja säga otroligt mycket, men

jag vet att vi människor måste få göra vår egen resa.

Jag kan på bloggen skriva allmänna råd, som gäller oss alla. Eller

om jag mejlar med någon som frågar om råd, så ger jag dem.
Men visdom kommer genom erfarenheter och de erfarenheter jag fått

genom åren har lärt mig att; allt har sin tid!

Vi behöver alla lära oss att bli vår egen stigfinnare, våga trampa upp nya

outforskade områden och finna vår egen väg.
Vi brukar kalla att det finns ledare och så finns det följare.
Dvs. de som vågar trampa upp en ny stig och då först vågar andra

gå samma stig. För den verkar ju vara trygg eftersom "andra" har  gått på den.

Men sanningen är den, att man kan aldrig vara helt säker på att det är en säker

väg som leder till något gott bara för att den är väl upptrampad?
Den kan vara bra för en del, men ge större svårigheter för andra som kanske

borde valt att göra sin egen stig. Men som jag brukar säga;

Inget ont, som inte har något gott med sig. Erfarenheter kan man aldrig

få för många av, även om en del av dem kan både svida och bränna och

ge ärr för livet. Men de erfarenheterna kan också vändas till att göra gott

och kanske rädda någon annan från att välja den upptrampade stigen och

våga gå sin egen väg.

Som barn var jag extremt mörkrädd och rädd för ormar och alla flygfän som

jag trodde var getingar och kunde sticka mig!
När jag väl blev getingstungen och insåg att de inte gav mig så stora reaktioner

så försvann den rädslan.
Där jag växte upp var det gott om vilda blommor som jag älskade att plocka
dessa blommor, men det var också väldigt stenigt och gott om ormar.
Samma sak när jag på vintern skulle gå hem från någon kompis eller träning.
Då skyndade jag mig i det mörka partiet och gick saktare när jag kom inom lampskenet.

Både på sommaren och vintern, för att bekämpa denna rädsla så gick jag och sjöng och

diktade ihop sånger inom mig. Gav mig boost, att jag var inte rädd, jag var stark osv.

Jag kunde verkligen ha undvikit att gå i dessa stenpartier som dessutom var full med

brännässlor, men driften och längtan efter blommorna var starkare än rädslan.

Varför jag berättar detta är för att jag tror att enda sättet att överkomma den rädsla man

bär på är att utsätta sig för den och inse att man är starkare än man tror!

Livet är en illusion på det sättet, för allt vi upplever kan bli något negativt eller

positivt, beroende på hur vi bearbetar våra tankar. Om vi väljet att det är världens

undergång, eller om vi helt enkelt ser det som erfarenheter och inser att andras ord

inte är våra egna.

Jag älskar att lära mig om människor och hur det tänker och agerar och reagerar.
Men framförallt så tycker är det otroligt intressant hur jag SJÄLV agerar och reagerar.

För det är av det jag lär mig att hela tiden känna efter om jag är sann i mina val!
Jag är långt ifrån felfri och i vissa lägen skulle jag verkligen vilja var jara modigare...
men det är ju det som är denna livsresa, att hela tiden utmana oss själva att

göra gott!

Jag brukar tänka på läkaredan; DO NO HARM! Skada inte...
Har jag något jag vill säga så försöker jag alltid att ha utgångsläget

att det är av kärlek, inte för att jag känner mig sårad eller är ute efter hämd.

Det ligger inte i min natur! Inte i vår familjs natur heller. Vi skriker inte åt varandra,

eller kallar varandra "namn". Vi svär inte. Det är väl dels uppfostran, men sen tycker

jag det är brist på ordföråd att uttrycka sig. Men ärligt, när jag har som allra svårast

med smärtan kan jag faktiskt tänka lite fula ord... men det är väl helt enkelt att jag

har brist på ord för att uttrycka hur det annars känns!

Jag skulle aldrig ens säga; håll käft! Eller ens acceptera om någon annan i familjen sa

det åt mig! Helt enkelt för jag tycker det är brist på respekt!
När man inte är den miljön så kan det bli rätt så jobbigt och det känns som man har

sår i öronen och man omges med personer som hela tiden använder det språket.

För många år sedan hade min man en arbetskamrat, vars fru sa fler svordomar i varje

mening än annat innehåll och jag var helt utmattad... hade skavsår i hjärnan...

Samtidigt kan jag bli lite full i skratt när människor som placerar mig i det 
"religiösa" facket, hela tiden ber om ursäkt för att det råkar slinka ur dem någon

svordom... och samtidigt likafullt som jag kan fnissa åt det så tycker jag ändå det

är respektfullt!

Igårkväll var 2st av mina brorsdöttrar med deras sambos på besök. Det var jättetrevligt

att få träffa dem och det blev mycket fnitter och skratt och tjoller...
Helt enkelt en rejäl påfyllning för själen.

Jag saknar verkligen den sociala delen av mitt liv som avtrubbas rejält!
Hoppas mina vänner som läser detta och bor i närheten vet att ni alltid är

välkommen och orkar jag inte sitta och prata, så kan vi ligga på varsin sida

av soffan eller på sängen och dricka kaffe och surra!

Nu ska jag dricka teet som min älskade man burit hit åt mig. 
Han är mitt allt! Känner ingen som är såå kärleksfull i sina handlingar!
Innerligt lyckligt lottat!

En prinsessa har visst fötts idag? om det nu är någon som missat den nyheten?
fniss.... Jag skulle vilja säga till oss alla; det bor prinsar och prinsessor i oss alla.
Då menar jag att vi har rikedomar inom oss som värt mer än allt guld!
Fortsättning följer om livet tillåter det!
Innerliga kramar anna e

Hej Anna,hoppas att foten läker bra och att du "kommer på benen"snart,för man förlorar såå mycket kraft de perioder man tvingas att vara inaktiv.Håller med om att människor som hela tiden sårar andra-ja visst är det en frustration och låg självkänsla inom dom dom själva som kommer till uttryck.Men många i omgivningen blir sårade, även om dom inte på något sätt har anledning att rannsaka sig själva om det finns ngn substans i kritiken och utfallen.Man ska inte glömma att det finns ondska i vår värld som kommer till utryck på olika sätt.Håller med om att det föds och har fötts prinsessor lite varstans i vår värld,du är absolut en av dom,och jag har åtminstone prinsessnamn..efter älsta Hagasessan.Sen att man föds till en titel och ämbete,tycker inte jag hör hemma i nutiden.Tack för dina fina ord ,nästan som en morgonandakt för mig!Kram Margaretha...

Tack för bra läsning.