Ganska väntat!

Jag förlorade kampen mot baktierierna i urinvägarna och de hann
dra sig ända upp i njurarna... Natten på tisdag blev en fruktansvärd jobbig natt.
Visst,jag är van smärta, men det är skillnad på alla typer och smärtor och när
det kommer något nytt, som man inte fullt ut vet hur man ska hantera, ja då
blir det extra jobbigt!

Skulle ju på tisdag till en speciell smärtläkare i Luleå som kan hjälpa med
blockader och injektioner som ingen annan kan i hela norrbotten. Så jag ville verkligen
inte missa det. Sen skulle jag även förbi VC som är samma företag i Piteå och
Luleå för att ta EKG-et inför operationen. Måste numera ta dessa EKG, inte inför
varje op men ett par ggr/år och senast var faktiskt mars 2011.

Min stackars man fick inte direkt någon bra sömn heller där jag kröp runt i smärtor
som en mask som gräver runt under jord...
När hans alarm gick kl. 05.30 så gullbad jag honom att ta ledigt från jobbet och
skjutsa mig, för jag skulle inte orka. Kände att jag hade rejält med feber och fruktansvärda
smärtor. Enda sättet för mig att orka iväg var att ta rejäla doser med smärtstillande och
muskelavslappnande. Kändes som hela innandömmet skulle explodera runt njurarna...

Snäll som han är min älskade man, så gjorde han det. Han visste ju hur viktigt det var för
mig att få träffa denna smärtläkare. Så först ett besök hos honom, sen vidare till VC.
Undvek toan hela dagen för jag vet ju att ska de kunna läsa av baktier i urinen måste den
varit i blåsan minst 4 timmar. Jag höll den 6 timmar... iofs inte så svårt, eftersom det ändå
gjorde så ont att kissa. Skulle som sagt egentligen  bara ta blodtryck och EKG, men började med
ett urinprov och en snabbsänka. Har aldrig någonsin haft en snabbsänka som visat något,
även om andra prover visat på att jag har haft halsfluss... denna sänka var skyhög...
för att vara för mig!!!
Urinprovet visade att jag hade en kraftig urinvägsinfektion... de tempade mig i örat, något
som sällan brukar visa något. Min normala temp ligger på 36-36,3. Ca 1 timme innan läkarbesöket
var vi och åt och då tog jag mina eftermiddagsmediciner, med bla alvedon som sänker feber...
tempen visade 38 grader i örat ändå!  

Vi åkte förbi min älskade syster och fick middag och sen en snabb tur förbi djurmagasinet just innan de stängde
kl. 19 för att köpa en ny mal till akvariet. Den gamla som hunnit bli ca1 dm lång och varit en riktig städmaskin
låg död för någon vecka sen och algerna har växt till sig rejält sedan dess.... Så vi köpte en likadan mal och några andra småfiskar. Svårt att låta bli när man ser alla fina fiskar... Dessutom en ny reflexväst till tiken.
Lagat den gamla några gånger, men den hade helt enkelt tjänat ut sitt jobb efter 3 år.

Sov riktig bra och lyckade ta mig till osteopaten idag på em. Den enda som kan räta till min kropp och bäcken.
Inte riktigt glad över att jag inte var kurrant, vilket jag talade om i slutet, för hon behandlar inte om man har
feber... Men tack och lov så hade hon redan gjort det. När hon börjar få loss bäckenet. Då blir jag alltid helt
förlamad! Bokstavligen....Jag kan inte röra mig ur fläcken när hon vill att jag ska vända på mig för att hon ska trycka till kotor och bäckenet på plats.Fördelen är ju att jag inte gör motstånd, nackdelen är att jag får fokusera
på att bara andas för smärtan är en 12.a på vas-skalan, där 10 är max-smärta!!!

Men så fort hon fått bäckenet och kotorna på plats, så kan jag röra på mig och andas igen. Det är som det störtdyker från över max smärta till kanske en 4.a.

När jag varit där åkte jag förbi affären och handlade det nödvändigaste, hälsofil för magen, mjölk, bröd och glass!
För jag badade i svett!!! Åkte hem, åt glassen och sedan hade jag sådan frossa så jag tog på mig dubbla tjocktröjor, en filt och ett vintertäcke och somnade i 3 timmar!

Vet inte än om den medicin jag fått hjälper? Ska tempa mig på morgonen och har jag lika hög feber ,ska jag ringa, vilket jag fått order om, fick något som var mindre aggresivt, men om det inte skulle kännas bättre efter 3 dar så skulle jag ringa direkt!

Har fått ta flera krampsuppar och muskelavslappnande för att magen och "ryggen" smärtar nå otroligt.
Sen denna feber.. som gör en till gelé...

Blev ett riktigt glädje-dödande inlägg detta, men allt är inte av ondo. Jag fick bra hjälp av smärtläkaren. Någon dag till så vet jag om hans blockader hjälper... vilket i sig skulle vara en Gudagåva.
Jag fick hjälp direkt mot UVI.n, vilket jag annars säkert skulle kämpat hemma någon dag till bara för att slippa åka till närmaste VC som jag verkligen undviker...

Sen fick jag ju gudomlig hjälp idag... Så även min yngsta dotter, som varit till henne en gång förr och sa:
ALDRIG MER!!! Tyckte då att det gjorde för ont.Men nu hade hon tillräckligt ont igen för att inse att det finns inga genvägar...Samtidigt tror jag att rädslan för det okända gör att man spänner sig mer och därför gör det mer ont
än nödvändigt.
Hon var en ny tjej när hon kom hem, även om hon fick träningsförbud några dagar till... Hela hennes rygg hade dragit iväg... Önskar ni all hade tillgång till en osteopat. Jag har varit till många varianter av hjälpande händer, men numera ska det vara riktigt kris innan jag släpper någon annan lös på min rygg...

Sen så närmar det sig skivtryckning!
Har fått hjälp av en kille som har gått "grafisk design" och hjälper mig med skivomslaget! 
Fick ett prov igår och det är bara några små ändringar, sen är det klart! 
Känns som det blir kanonfint! Bakgrunden på framsidan har jag tagit på en oktoberjakt!
Baksidans bakgrund är moln taget i planet ifrån Englandsresan.

Sen är korten både på fram och baksidan, tagna som ett bidrag till skivprojektet av
fotograf Viktoria Wigenstam. En ung, fantastiskt duktig tjej. Ska ni ta kort, ska
ni boka henne. Hon är bara en naturbegåvning! Om jag kan fastna på kort och känna
mig vacker, trots att jag på inget sätt är fotogenetisk så kan vem som helst i hennes
guidning känna sig vacker, för hon har en förmåga att locka fram ens bästa sidor, sidor
som man inte visste ens fanns.
http://www.wigenstamviktoria.se/


Har föresten äntligen stämt mitt piano, så nu låter det lika vackert som det alltid gjort.
Pianostämmaren trodde, av det han såg på nr och så att det var ett tjeckiskt? piano
gjort på 1920-talet?! Så jag måste säga att det i så fall har gjort ett gott jobb, snart
100 år!!! Funnits i vår familj i snart 40 år, 38 för att vara exakt!

Jag vara 5 år då mina föräldrar köpte det och bytte in ett laserat banangult till detta,
som är vackert att bara titta på! Redan då kände jag att det var "mitt" så jag började kampanj
hjärntvättning av alla mina äldre syskon att de skulle bara veta att när jag flyttade hemifrån,
så skulle pianot följa mig!! Så blev det också!!! Om de tyckte det var fel, så har de då aldrig
uttalat sig högt om det för mig! Men utan det, skulle jag inte kunnat skapat alla låtar jag gjort!

Så innerligt tacksam över det! Älskar detta piano. För det är lätta nedslag, och i mina öron har
ett av det mest vackrast mjukaste klangen ett piano kan ha! Sen håller det stämmningen så otroligt
bra. omstämt nu 3 ggr på dessa 38 år!!!

Blev ju en miss med hur värmepannan skulle skötas när vi var i England ifjol och tjejerna sov
i Arvidsjaur en natt den veckan och vi vara alla i tron att elpannan var igång, när den i
själva verket var avstängd!
Så när de kom hem efter 1 och halvt dygn så var det + 8 inne i huset!
och DET tyckte inte pianot om.... Tog några veckor för mig att luska ut hur det blivit så
ebarmeligt ostämt!
inte heller akvariet gillade kylan som innebar att nästan alla fiskarna dog....
Ja, nu har kl. passerat drygt 1 timme efter midnatt. Kropper värker mer än vanligt.
Vet inte riktigt vad jag ska hitta på?
Mina kramplösande suppar som normalt tar magsmärtorna, hjälper inte...
Inte heller muskelavslappnande. Har avstått morfinet, blir så förstoppad...
Men jag tror inte jag har något annat val, än att faktiskt ta en extra dos av det ändå
Annars kommer jag bara och ligga och åla runt i sängen hela denna natt också!

Magen är i uppror, antagligen av medicinen mot infektionen... trots att jag tar
hälsofil till! Så min smärta på vas-skalan ligger nu på ca 8-8,5 vilket gör det omöjligt
att sova!!!

Hoppas dock att morgondagen blir bättre och att detta ändå är vändningen i
infektionen... Men som vanligt; det finns en mening med allt och så länge man lär
sig och får nya insikter och vågar se in i sig själv, både det som gör ont men också
glädjen, ja, då har man mycket med sig ändå!

Vi kan alla någongång, tycka synd om oss, vilket jag tycker är sunt!
För det ger också tid till reflektion att se det som också är bra i ens liv!
Vi pratade mycket på vägen hem, jag och min älskade man om att han
måste göra saker han mår bra av så han orkar med livet med mig!
Samtidigt som han säger, att han alltid levt med mig och min sjukdom
och följt min nedgång. Men som han så klokt säger; Jag kan inte gräva ner
mig, får då skulle jag inte orka, utan jag försöker bara trivas med jobbet,
med att kunna vara i skogen och sen, vet jag ju att du har gjort ett fantastiskt jobb
med hemmet och barnen! Utan dig, skulle jag inte vara den människa jag är idag!

Precis som jag inte skulle vara den människa jag är idag, utan honom!
Jag låter honom gå sina egna vägar, ställer inte speciellt stora krav, för de känner han
av ändå, genom att vår ekonomi är som den är...

Landstinget är som de är... vet inte ens om jag får en krona av dem för resan igår, trots att
jag egentligen har fria resor. Dvs. jag har betalat över 1200kr i egenavgifter. Men eftersom
den ena är privatläkare, så gör de sådan skillnad, en del får resan  till honom, andra inte.
VC-besöket, ja, jag får ju för resa till närmaste vårdcentral, men de hade inte ens
intyg för det, så jag fick dem att göra ett... de hade ringt sjukresor och de sa att jag
inga pengar skulle ha... men jag VET mina rättigheter...
Så den striden tänker jag ta! Blir ju inga stora summor, men ändå, för en som
egentligen inte ens har pengarna till bensinen.... så är det MYCKET pengar!!!
Räknade snabbt ut i huvudet att det ändå handlar om ca 5-600kr!!!
DET är enorma summor!!!

Ja, den som lever får se....
En dag i taget. Det är det enda vi kan göra!
Ha drömmar och framtidsplaner, men ändå vara i nuet och försöka göra
det bästa vi har av det!

Sagt det förr, men även om ni inte är troende... sänd en tacksamhetens tanke
varje kväll när ni går och lägger er för allt, som ni i vanliga fall tar för givna.
Men som för alla inte är självklara....

Sluta reta upp er på småsaker, som faktiskt i det stora inte har någon
som helst betydelse...Skicka en kärlekens tacksamhet över allt som är
fantastiskt i era liv, som man så lätt tar för givet...

Ju mer vi lär oss att se livet ur dessa perspektiv, desto rikare blir det!
Kan som sagt var låta konstigt; men jag tycker ändå jag har ett rikt liv!

Människor som älskar mig, som JAG älskar. Människor som jag ännu kan hjälpa,
på mitt sätt och människor som har hjälp mig på sitt sätt,

Skivan är verkligen ett sådan projekt, där jag tvingades utelämna mig och
min dröm och behov av hjälp, för något, som i andras ögon kanske inte
är så viktigt, men för mig betyder så innerligt mycket!

Som sagt mycket negativ kritik i min närmiljö, men som jag så många
gånger försökt påpeka. Allt är inte som det ser ut....

Men människor som bor på långa avstånd, som bara känner mig
som den jag är idag, som har gett mig så mycket feedback och
hjälp. Ni har förstått att man inte kan stoppa in människor i ett fack
och tro att det är den enda plats de hör hemma på!

All denna kärlek.... ja, än en gång... ni förstår nog inte hur mycket
ni gjort för mig!!!

Jag har än hinder, praktiska sådana för att kunna sälja skivan, men
jag litar fullständigt på att har jag blivit väggledd så här långt, så
ska även det lösa sig! Nu är det inte långt borta innan jag håller skivan
i min hand! 
En barndomsvän från grundskolan, ska ha första skivan, för hon beställde
den direkt!  För mig är det en riktig underbar gest på gammal vänskap,
som förhoppningsvis aldrig rostar! 
Så HM, du vet att den allra första jag skickar iväg, är till dig!

Vill ni boka i förväg, trots att jag ännu inte fullt ut vet vad den kommer
att kosta, beror på vad slutkostnaden blir eftersom jag måste låna det allra sista pengarna.
som det ser ut just nu i alla fall...
Men skulle tro att det blir ca 168kr+32 kr+ porto, dvs 200kr. Ryms 2 skivor i kuvertet,så
lönar sig en aning att beställa 2 st om man vill ge bort en.Bestämmer mig nu att beställer
man 2 st så betalar man enbart 150 kr för skiva nr 2. Så blir summan jämn och bra på 350kr.
Ja, nu bestämde jag priset trots allt, får som sagt, som vanligt, lita på intuition.
Vill ni förboka, för att vara säker på att ni får en/två, eller ännu fler och samtidigt ge mig
ett hum om hur stor efterfrågan är så kan ni mejla mig på;
www.annasdrom@hotmail.com
Skriv ditt namn, adress och antal. Så skriver jag upp det på en lista direkt!
Återkommer här på bloggen hur betalning kommer att ske, för det blir till ett
annat konto. Ev. förbetalning och mans slipper postens postförskottsavgift.
eller om ni är "kända" av mig att man kan få faktura. Den biten är inte helt
löst ännu. STIM har i dagarna gjort nya regler, som jag måste sätta mig in i helt!

Det enda jag med säkerhet säga... skivan närmar sig försäljning med stormsteg.
Jag hoppas och tror att till den 8 mars finns den klar,
som är 3 år sedan mamma startade insamlingen.
30 mars, 3 år sedan hon lämnade sin fysiska kropp och gick vidare och har nog
jobbat stenhårt för att få skivan klar. För ni ska veta, när jag tänkt, nu ger jag upp,
så har det kommit in pengar som fått mig att förstå, att skivan ändå har ett syfte att fylla!

Inte bara för mig, utan för er som lyssnare....och en träning för mig att lita på tilliten...

Än en gång alla underbara människor! Glöm aldrig bort att ni är helt unika och
var och en av er har något unik och en gåva som ingen annan har på denna jord
och det hålet, ni lämnar efter er kan ingen annan någonsin ersätta!

Sluta bry er vad andra tror, tycker och tänker. Det säger mer om deras
tillkortakommande och det är något som de behöver arbeta mer med!

Våga släppa fram eran fantastiska sida, ni har varje dag ett val att välja vilket
klädnad ni ska ta på er mentalt! En öppen, fylld av kärlek och nyfikenhet.
Eller en sluten och misstänksam som misstror livet...

Jag vet då vilket jag väljer att ikläda mig i varje dag!

Fortsättning följer om livet tillåter det!
Innerliga kramar anna e








2012-01-26 @ 01:28:36 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Allt är inte som det ser ut....

Mycket kan hända på en vecka!
En del saker känner jag mig nu mogen att dela med mig av.

En del av min "kris"

Jag hatar att nämna det, men liksom många andra som är sjukpensionärer,
långtidssjukskrivna så är ekonomin något som tär, och kan tära hårt!
Inte, bara rent praktiskt, utan även på relationer.

Min älskade yngsta dotter som även hon har EDS, skadade sin rygg, bäcken under
jullovet och 3;e dagen på skolan efter lovet så skrev hon ett sms; nu orkar jag inte
med smärtan längre...

Vi har bokat tid hos osteopaten den 25 jan, men hon kände att hon orkar inte gå så länge
utan att få hjälp. Hade ju kollat hennes rygg ordentligt och från början var det bara
muskulärt i bäckenområdet, men allt eftersom dagarna gick så spred sig inflammationen.
Så onsdag den 11jan ringde jag journen, på närmaste VC, 55 km dit, på samma ort som
14-åringen går skolan. Något som också är helt vansinnigt; skolbussen går kl. 07 och hon
är hemma 17.10. Hur många vuxna har sådana arbetsdagar?!

Skickade ett sms till hennes mentor innan jag åkte, att jag skulle hämta henne och bad henne ringa
så fort hon fick en lucka i lektionerna. Ringde min man och talade om att jag åkte upp.
När vi pratar så hör jag att det ringer, så jag säger; det är nog mentorn, så vi lägger på.
Tittar en hundradel för länge på mobilen, tittar upp och tycker mig se en ren på vägen och
panikbromsar. Bilen börjar slänga och och till slut så har jag snurrat 360 grader och hamnat
3 meter in i den hårda plogkanten. Är dock enbart ca 300m ifrån Glommersträsk korsningen.
Bilen sitter helt fast och jag tar mig inte ut.Försöker öppna bildörren, men det är som att möta
en betongvägg. Slog i hela vänster sida när det blev tvärstopp.
Tackade Gud att jag inte fick möte, för då hade jag inte skrivit dessa ord.

Ringer min man, han befinner sig ca 500m ifrån och ser en traktor på gården bredvid som han
går över och skickar denne man till mig.
Så inom 5 minuter är jag uppdragen ur diket och går ut och kollar skadorna!

Rejäla plåt och plastskador. Gräver ut snön under bilen som tagit sig in under plasten, så jag
kan köra och tar mig vidare. När jag kom upp till VC så kommer smärtorna, tack och lov så
hade jag jag alltid morfin och muskelavslappnade med mig, så jag sms;ar dottern på gymnasiet
att hon får gå till VC och köra hem, för jag var tvungen att "droga mig rejält"

Min dotter får träffa en läkare som undersöker henne och tror inte det är något diskbråck utan
inflammation och skriver ut inflammations hämmande medicin.
Jag VET att det är hennes bäcken som inte är där det ska.

Undersökte henne ordentligt någon dag efter då hon bara skrek av smärta!
Så här sitter det! Runt bäckenet och hela ländryggen på höger sida...
typiskt snett bäcken.
Tack och lov inte så många dagar kvar till hjälpen...Kostsamt ekonomiskt dock, då
vi båda måste dit...
Jag fick även mina skador dokumenterade, ifall det skulle bli något sen.
Kvällen blev en total plåga. Hade fruktansvärda kramper i muskelaturen
och stora blåmärken i händerna efter handledskydden. Säger lite om hur
hårt jag höll i ratten... Sov inget på natten utan ca var 3.e timme tog jag stora
doser morfin och stecolid(muskelavslappnade), vilket var det klokaste jag kunnat
göra, för på morgonen hade kramperna släppt!

Men då var ju det ångesten med bilen... nya utgifter... Sommaren var nog tuff...
Lyckades skära motorn på svärmors åkare, som hon aldrig suttit på, bilen som blev
påbackad? Sammanlagda kostnader på nästan 20.000kr!!! Sen olyckan med
åkaren pga av den nya uppsamlaren som visade vara felmonterad.
Hade den monterats rätt, hade olyckan aldrig hänt. Men det i sin tur har
inneburit att min instabila kropp blivit än mer instabil och bäckenet glider iväg
av minsta lilla felaktiga snevridning, som i sin tur  gör det stopp i kisseriet!!!

Så ångesten var stor... kändes som "allt" bara var emot mig...
Därav mitt inlägg om kris och insikten att, jag klarar inte av det jag klarade av
bara för 1 år sen... min kropp har snabbt blivit otroligt mycket sämre och det
måste jag lära mig acceptera, hur mycket fysisk kunskap jag än har!

Min 18-åring tog bilen och åkte ner till Skellefteå och verkstaden för att kolla upp den.
Skadorna var ännu större än jag hade trott, men dock bara estetiskt. Inget fel på den,
när det gäller att kunna köra, så jag tog beslutet att INTE laga den nu...

Min prio nu är att få ut skivan och låna de pengar som saknas till masteringen och upptryckningen av
skivorna och fodralen.
Förhoppningsvis så är ni alla mina trogna läsare sugna på att köpa den och därmed kan jag ganska snabbt
återbetala lånet! Det är så pass liten summa nu det handlar om, så jag klarar av och kan
låna det! Ja, det är ju ännu tillåtet att sponsra om man känner att man vill bidra till något
som kan förändra "tillvaron" totalt"  för en som i övrigt sitter fast i en rävsax....

Men när jag tagit det beslutet att låta bilen vara så släppte stenen...
skuldkänslan att jag hela tiden "kostar" pengar, som vi inte har...
Jag är är såå otroligt beroende av denna bil, utan den skulle jag inte
ta mig någonstans, även om jag, när jag är till smärtmottagningen får taxi, men det är enbart dit!
Ska jag till andra, ja då måste jag börja bråka om att de ska ordna och har försökt, men de känner
mig inte lika väl och pratar bara om besparingarna osv...

Som ni förstår, blev det ingen operation av min fot, men inget sker av en slump...
det är min djupaste tro när det gäller allt här i livet!
Kriser är för att vi ska lära oss...och växa!

Onsdagen den 18 hade jag tid på urologen, för att kolla upp mitt problem med blåsan, eller
framförallt att kunna tömma den!
Hade före tagit urinprover och fört en "kissdagbok"
(Den som är känslig, kan ju sluta läsa nu....)
Kom dit och hon var jättefin, urologen, som skulle sluta 2 dagar senare för att läsa till
barnmorska.... typiskt, nästan skrattretande... när jag träffar en som jag genast kände förtroende
för, men å andra sidan, hon kommer att bli en underbar barnmorska. Skulle läsa i Umeå 1 1/2 år.

När hon läst mina prover och sett min dagbok, fick en rejäl uppläxning att jag inte kommmit
tidigare... Att jag bara hade haft "tur" som inte blivit rejält sjuk och att mina njurar inte protesterat!

Så det blev att lära sig använda tappningskatetrar och fick med mig så jag klarar mig ca 2 veckor.
Kommer något företag som kör hem dem åt mig, räknas som hjälpmedel och därmed inte något
jag hämtar ut själv på apoteket!

Skulle använda dem morgon och kväll, ev mitt på dagen också!
Första morgonen efteråt, när jag kissat det jag "orkat", för så här är det;
För att kunna kissa, får jag sitta länge... och med "våld" knösa ut det...ibland är jag sjöblöt i svett,
ibland ger jag upp, vissa gånger kan det bara ta 10 minuter... men det är ingen som bara kommer...
Ju större problem jag har med bäckenet, desto svårare är det...

Har för mycket skador och ärrbildningar i mitt bäckenområde, både av diskbråcket, alla inflammationer
och när då bäckenet vrider sig, så klämmer det åt känseln.

Första morgon när jag då kissat och sen tappade mig, kom det ca 5-6 dl ändå... och det var en
sådan ljuvlig känsla att kliva upp och känna att blåsan var tom och inte känna mig lika nödig, som
när jag satte mig...

Men redan efter 2 dagar, så kom problemen... svullnade upp, blödde, fick enormt ont och
en UVI( urinvägsinfektion) hängandes i luften... känns på lukten... så jag blev rädd!!!
Vill verkligen inte ha än mer bekymmer... så jag har avstått tappningen, även om jag vet
att det inte heller är bra, så vart det hela leder till, ja, det vet jag inte?!
Ska ju till osteopaten på onsdag och då vet jag att då kommer kisseriet att fungera normalt,
något tag, tills det "händer något"... behövs bara att jag vrider mig fel i sömnen...

Samtidigt som allt detta jobbiga pågick så hände även roliga saker...
Tyvärr kan jag inte visa bilder, då jag inte kan föra över bilder från mina kamera...
Men jag skulle ju vara i SUS på onsdagen och min dotter som läser till förskolelärare skulle
vara på universitet ons-tors.
I Luleå bor en av Alvas(tikens) söner och jag längtade verkligen att träffa Sacke igen, lika mycket som
jag längtade efter familjen. Framförallt frun i huset. 



Som jag sagt, jag tror inte på slumpen, jag tror vi hittar igen de männsiskor vi ska ha i vårt liv,
när det är dax och Sackes matte och jag, ja, vi fann verkligen varandra direkt! En sådan vän,
som jag inte har så många av i min närmiljö...
Jag har några få, som jag älskar över allting, men denna familj, ja, de är sådana som känns som
om vi känt varandra i all-tid...

Så det blev så att jag åkte med dottern och jag tog med Alva och vi sov över där.
Fantastiska dagar. Alva kände igen sin son direkt och Sacke kände igen MIG direkt. Blev så
överlycklig att han inte visste till sig.

Alva tyckte först han var lite jobbig, skulle ju bara busa, de har hunnit bli 6 månader, de små
knoddarna!  När jag ätit frukost, för jag visste ju då med säkerhet att det inte skulle bli något
operation den dagen, så gick vi ut, ner till en äng och släppte lös dem. Sacke jagade Alva så hon var
helt slut... tungan hängde och hon orkade verkligen inte med i hans valptempo!

Men efter ett tag, så började hon skälla sitt bus-ståndskall och då ni... då gav hon sig på sin son,
precis som när hon fostrade dem här. Sen var ordningen återställd. Hon talade om för honom;
Hör du, du... det är JAG som är din mamma och JAG bestämmer!!!

Sen höll han sig lugn inne. Även om de var så goa med varandra... Fick ut sen igen och busa av sig!

Jag hade med som "present" en reikibehandling som jag gav Sackes matte.
En del av er vet att jag under 4 år(1998-2002 )gick och utbildade mig till Reiki grand master.
Det är en healingform, som inte kräver något från mig själv utan något som jag "får"
och kan dela med mig av. Hela den stunden, var otroligt "häftig", kan inte uttrycka det
på något annat sätt.

Inget jag delar med mig av, vad som hände, mer än att jag väldigt
tydligt kände att jag helt var i mitt rätta element och fick så mycket till mig, insikt att detta är
något jag måste plocka upp igen. Inte så att jag kommer att orka arbeta, men på hobbynivå
börja ge människor healing igen. Gav tillbaka massagebordet jag hade lånat av min syster, då
mina händer inte längre ville vara med, eftersom många som "kom" ville ha massage... vilket jag
också gått en utbildning i!

Så även om jag fick möjligheten att uppleva något fantastiskt med att ge, så fick jag än en gång
se, att jag har något som jag fortfarande kan göra, som inte kostar mig något energimässigt!

Vet inte vad det leder till,men nu vet jag i allafall, att det är något jag ska plocka fram igen,
på allvar!

Mina fingrar har ju sedan många år, gett upp och subluxerar och börjat se, mer eller mindre
konstiga ut. Hört talas om fingerotroser, men aldrig riktigt tänkt tanken fullt ut att jag skulle
kunna använda sådana. Men så blev det så att jag kunde få låna hem ett provkit av arbetsterapeuten
och beställde till alla mina fingrar. Inte billiga! Valde de billigaste,(149kr/st) eftersom jag ändå inte visste
om det skulle kunna vara något för mig. Måste säga; helt fantastiskt vad små hjälpmedel, kan
betyda så mycket!
så här ser de ut, tyvärr suddiga mobilkort men...




För min är tumortrosen den absolut skönast, eftersom den blivit så extremt överrörlig
och tjock av inflammerade senfästen. Röntgat handen och det är inget på mitt
skelett. Ska till handkirurgen för att diskutera vad som går att göra både med
tummen och handleden... Om det går att rensa i inflamationerna så nerverna
inte kläms så extremt mycket, eller om steloperation är enda som återstår?
Har redan pratat med honom detta och han är skeptiskt till rensa, då nerverna
är så många och risken stor att jag förlorar kontrollen helt.

Tyvärr är det samma handkirurg som frilagt mina  nerver i underarmarna...
Han är nog lite smårädd för mig, efter som han klantat till det rejält med mig,
några gånger redan... så det ska bli ett intressant möte...

Jag har ju med åren blivit extremt stel i jämnförelse, men ändå är jag väl fortfarande
mer överrörlig i många leder mot för "normala" människor. Ni kan ju testa göra så här;


Lade bara ner tummen mot handleden här vid datorn, för att demonstrera
hur mina leder beter sig!

De är så gulliga på ortopeden. Känns faktiskt rätt så skönt att vara "ökänd"
dvs, en person och inte bara ett personnr på en mottagning.
Jag behöver bara ringa och säga mitt namn, så vet alla vem jag är...

Så i fredags ringde de från ortopeden, bara för att tala om att jag nu var uppsatt
för operation den 14 februari för min fot. Ni kan ju få en aning om hur min fotled
beter sig, när ni ser hur min tumme är så lätt manipulerad!
Jag hoppas innerligt att det går att rensa upp så nervsmärtorna som nu pågår i
foten lättar. För det tar på enorm mycket, all denna smärta i kroppen.
Den är ju liksom "överallt" 
Inte bara utvändigt, utan även invändigt!
Mina sköra slemhinnor, från topp till tå. Därav också varför min urinledare också
så fort blev retad. Fick veta av en EDS-syster att "bedövningsmedlet" som sitter
på katetern; xylocain, inte är bra för oss med EDS. Hur många vet om det?

På tisdag ska jag åter till Luleå och träffa en privat smärtläkare. Ska bli så intressant
och se om den behandling han ska göra, kan lindra lite av min smärta?
Ska återkomma och berätta om det, när jag varit där.

Ska även förbi "min VC" och ta ett EKG. Måste numera alltid göra det inför operationerna,
då jag äter både blodtrycksmedicin och vätskedrivande.
Innan jag fick vätskedrivande, så såg mina ben utan som tjocka klabbar och dunkade
konstant. Det är venerna, som inte orkar pumpa tillbaka blodet ordentligt. En del av
er kanske kan anatomi och vet att venerna som skickar tillbaka blodet i kroppen har
små klaffar som liksom ska puffa på lite extra för att blodet ska ta sig. Men genom
EDS.en så orkar inte venerna fullt ut, utan det stasade i stället och mina vrister framförallt
såg inte kloka ut...

Vi har ett slutet EDS-forum på facebook där vi kan prata öppen om allt och framförallt,
så kan vi tipsa varandra om behandlingsformer. Så tack vare den sidan, så klippte jag ut
några rader om vad en person fick för hjälp av en smärtläkare, skickade ett mejl till min
distriktsläkare som direkt sa att jag skulle boka tid hos denna smärtläkare i Luleå, som förmodligen
kunde hjälpa mig med det! Fungerar det, ja, ingen skulle vara lyckligare än jag!!!
Väntar ju även på att få tid att byta ut elektroderna i nacken. Men kan tänka mig att det dröjer.
En tråd fungerar ju någorlunda, medan den andra bara ger mig smärta. Men den ger ändå en smärta
som döljer den verkliga, så därför så använder jag den ändå.
Laddar upp batteriet ca var 30 timme.Tar ca 3 att göra det.
Så här ser själva uppladdningen ut, sedan ligger det
en platta mot själva batteriet som är placerat i sidan av min högra skinka.


Just nu visar den att den laddar och att den har kontakt. Skulle den inte ha kontakt
med batteriet skulle den vänstra gröna lampan lysa gult och så skulle appareten pipa.
När den är klar, så lyser den grönt i det vänstraste fältet. Tecknet längst till höger visar
om det är slut "batteri" i uppladdaren. Så när jag laddat klart, så sitter den alltid i kontakten
i väggen, så den är redo att användas!

Jag har ju berättat om det förut, mina sköra slemhinnor och framförallt mina känsliga hornhinnor,
då jag i princip saknar produktion av tårfilm, det som ska skydda våra ögon från att hornhinnan
skadas. Vintern är ju alltid svårare för mig, då det är torr luft ute. Även om jag fått betydligt bättre
i ögonen sen jag fick insikt om vikten av att verkligen smörja mina hornhinnor med fet salva, inte
bara nattetid, utan även dagtid, så har jag fått betydligt mindre röda ögon. Trodde ju att jag hade
ögoninflammation innan jag av ögonläkarna fick insikt om vad det faktiskt handlade om och vad som
kan hända om om jag inte är rädd om ögonen.

Som sagt det har hänt att jag somnat ifrån på kvällen och vaknat på morgonen att ögonlocket
torkat fast i hornhinnan och då fått åka akut till PÄS (Piteå) för att kolla upp hur stora skadorna
blivit! Heter inte ont som ögat, för intet...
Min man som är i byggbraschen och vet vad fukt kan ställa till med i ett hus, har av kärlek och omtanke
köpt i julklapp till mig en luftfuktare, som gör att innemiljön för mig blivit massor bättre för mig....

Jag vet jag skrivit det förut, men han är en av de mest omtänktsammaste människor jag känner,
även om han inte alltid kan säga det i ord, så visar han det i handling... värt så mycket mer...
Så här ser den ut:


Har den stående bredvid min säng eftersom det är där jag befinner mig mest
och det har hänt nu, efter jul att jag somnat ifrån och glömt ögonsalvan, utan att
hornhinnan skadats på natten... DET säger hur stor inverkan den har på min hälsa!

Blev ett ganska långt inlägg! Vill inte på något sätt påskina, så ni ska tycka synd om mig,
det är jag inte hjälp av. Mer att försöka öppna era sinnen att;
Allt är inte som det ser ut! Inte bara i mitt fall, utan för alla människor!
Vi ser bara fasaderna, men vi vet inte hur en människa får kämpa eller har det bakom den fasaden som
de visar upp! Inte heller jag vet ju vad som egentligen pågår i ditt liv?
Jag ser också bara fasaden, men vet ju att det är aldrig som det ser ut att vara!
Alla har något som man måste kämpa med, eller mot...

Jag vill ändå säga; jag har det ändå bra, mot för en del av mina EDS-syskon!!!
Jag har ändå haft tur...
Framförallt att jag numera har så bra grundläkare, som verkligen lever upp till läkareeden.

Det är så många som far så illa i vården och en av mina EDS-systrar skrev ut läkar-eden och
jag tänker lämna den här. Skriv gärna ut den om ni har problem med att få rätt vård.
Låt läkaren läsa den som en påminnelse, innan ni ens börjar prata om problemen.

Blir enormt ledsen när jag läser hur fruktansvärt illa en del far och blir personligt
kränkta och påhoppade som människor.

Det må vara en sak, om en läkare tycker att en patient har fel i sin egen
"diagnostisering", men att ge sig på och kränka dem och vräka ur sig saker över hur de är
som människor... ja, då har det gått för långt! De läkarna har glömt VARFÖR de blev läkare.
Att det är för att tjäna de som är sjuka och inte missbruka makten och tro att de är förmer bara
för att deras lönekonto är betydligt fetare...

Så här lyder läkar-eden:

LÄKAREDEN

Jag försäkrar på heder och samvete att jag i min läkargärning skall sträva efter att tjäna mina medmänniskor med humanitet och vördnad för livet som rättesnöre. Mitt mål skall vara att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor.

I mitt arbete skall jag följa läkaretiken och enbart använda metoder vilkas nytta påvisats av medicinsk forskning eller erfarenhet. Då jag rekommenderar undersökningar och behandlingar skall jag objektivt bedöma hur de gagnar patienten och vilka nackdelar de eventuellt medför.

Jag skall fortlöpande upprätthålla min yrkesskicklighet och granska kvaliteten av mitt arbete.

Jag skall högakta mina kolleger och bistå dem i vården av deras patienter, då de ber om det. Jag skall uppmuntra mina patienter att vid behov rådfråga även en annan läkare.

Jag skall respektera min patients vilja. Det som meddelas mig i förtroende i samband med vården av patienterna skall jag hemlighålla. Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon. Mina färdigheter som läkare skall jag inte använda i strid med min yrkesetik ens under hot.
Med dessa ord, så hoppas jag att ni faktiskt inte tar era liv för givna, liksom jag själv!
Hade det varit dags för mig att återvända hem, så hade bilresan slutat helt annorlunda!
Men den gav mig en påminnelse om hur mycket jag ändå värdesätter att jag har mitt liv,
hur jobbigt det emellanåt är... eller om sanningen ska fram; konstant!

Har ändå sååå mycket ännu att lära och få vara med om! Har en underbar man, 4 helt
fantastiska döttrar. En blivande måg som jag tycker är underbar! Så glad att min dotter
"funnit honom" eller tvärtom också för den delen. Han har haft tur som funnit min underbara dotter.

Pengar är inte allt här i livet, med de underlättar det mesta.
Hela mitt vuxna liv har varit så, genom att jag aldrig direkt arbetat, hur ska pengarna räcka,
men jag har min tro, som är stark på det sättet att jag litar på att vi alltid är burna, om vi
bara tillåter oss vara det!

Ser våra svagheter och vågar be om hjälp när vi behöver det.
Lyxfällan är ett bra exempel på det! Hur många människor som luras in i tron på att man
måste ha tipptopp och det senaste för att vara lyckliga... och sen sitter man i en ekonomisk
rävsax som man inte vet hur man ska ta sig ur...
Istället för att rätta mun efter matsäcken...

Så många gånger som jag verkligen tänkt, nu går det inte... och så har jag bett en bön;
Hjälp!!! Sen har det på något "underligt" sätt trillat in pengarna som vi behövt, ibland verkligen
på öret!!! Riktigt för att tala om; det var ju detta du bad om!

Går sällan på gudstjänster numera, men idag var en av mina absoluta favoritpräster här i vår
byastuga och hade gudstjänst. Hon har förmågan att dela med sig så personligt, att det går
rakt in... Hon har verkligen gudagåvan att ta texter som är gamla och införliva dem i våran
vardag. Utan min Gudstro så skulle jag inte orka!

För mig är det verkligen en gudagåva i sig att ha förmågan att tro, att tro på det goda i livet.
Även om ni, som ni vet, tvingats uppleva det grymmaste livet kan utsätta människor för...
så tror jag ändå på människors godhet!

Jag tror på att jag har en uppgift att sprida den tron; våga tro på människors goda sidor och
släppa fram tilliten. Att vi duger som vi är och vi är värda att älskas med ALLA våra fel och brister.
Det är faktiskt dem som gör oss mänskliga!
Insikten om att de människor vi har svårast för, att våra allra bästa lärare... för det säger mer om
vårt till kortakommande än om hur de är som människor.
Jag har lärt mig acceptera att alla människor inte gillar mig. Men det är inte mitt bekymmer,
utan det är faktiskt deras svagheter som gör att jag drar fram den sidan.

En människa som är helt i balans, har inte problem med någon. För den vet att att
en männsiska är just det, bara människa, mänsklig. Som hela tiden gör saker, som vi
inte alltid kan förstå, men som ändå har en orsak till varför det sker.

Som det står i bibeln, handlande om en kvinna som prostituerat sig och människor dömde henne
direkt men Jesus gick till hennes försvar och sa; "kasta första stenen, du som är utan synd"?

Något vi kan tänka på, när vi är snar till att döma någon annan? Vad är orsaken till att vi gör det?
Är det för att vi ska verka vara bättre? eller är det så, att vi glömt bort att vi egentligen inte
har en aning om vad som finns och hänt egentligen och när vi inte har helheten, så gör vi oss
en "berättelse" som verkar trovärdig?

Oj, oj, vad jag gjort det många gånger... men jag lär mig mer och mer att faktiskt tänka
efter före och eftersom jag vet att; allt är verkligen inte som det ser ut, så vad har jag för rätt
att döma? Sen är det så, vissa människor kommer man aldrig överens med, för man befinner sig
på helt olika "planeter" och man kan liksom aldrig mötas. Likafullt måste man försöka visa den människan
respekt! För respekt kostar inget, tvärtom, respekt är ungefär som när jag ger healing. Jag ger mig
själv lika mycket, som den jag ger det till!

Kärlek, tillit, förståelse och respekt! Med de orden i handling, så kommer vi långt i vår värld!

Så med de orden, från dagens predikan... önskar jag er rik välsignelse i era liv.
Att ni ska finna ert egenvärde, kärlek och respekten till er själva och därmed dela med
er av den efter den förmåga ni har!
"Rom byggdes inte på en dag"... allt tar tid... men någonstans måste man börja med ett enda steg...

Har så mycket överflöd av kärlekt idag, så jag delar verkligen med mig av den!
Tacksamheten över att jag lever och har hopp om att jag ska få börja må fysiskt bättre!
Hoppet är det sista vi ska överge...
Fortsättning följer om livet tillåter det!
innerliga kramar anna e



2012-01-22 @ 19:16:53 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Kris

Kris är ju oftast något vi betecknar som något negativt!
Vilket det oftast är i inledningsskedet för mig också.

Men när jag fått bearbeta det som hänt, så inser jag alltid att det helt
enkelt är mina "andliga" kläder som blivit för små och behöver bytas ut...

Så jag kan ärligt säga att jag genomgått en kris sista tiden.
Insikter om att jag inte längre kan hålla uppe skenet av att jag är så frisk
som jag tror att jag är. 
Det i sin tur har blivit kostsamt för mig på alla plan, men samtidigt väldigt
skönt att jag nått dithän.

Dags att sörja den Anna som inte längre finns och börja hylla den Anna som finns idag.
2 helt skilda personer. Den Anna som för 20 år sedan var extremt fysisk. Arbetade med
"allt"  estetiskt. Från tyg till trä... Fanns ingenting som var omöjligt!
Den Anna, hon finns inte längre... det har tagit tid och förnekelsen har varit enorm,
men nu har verkligenheten hunnit ikapp.

Har en mejlvän, som jag lärt känna sista året och det är väldigt skönt att få skriva med
en person som inte känt mig förut utan bara känner mig som jag är idag!
En som inte har byggt upp bilder av det förflutna.
Tack vare att jag kunde få "skriva" av mig idag, så släppte stenen som suttit så hårt
runt mina ben och förlamat mig. Som krampaktigt velat hålla fast vid den Anna jag "alltid varit"

Nu känner jag mig stärkt att jag kan börja ett nytt kapitel. Hitta nya "ådror" inom mig.
Jag vill bara förtydliga att jag är ingen stark person, men jag är envis, på gott och ont!

Brukar säga om jag bara ärvt 1% av min mammas envishet kommer jag att klara mig långt!

Jag säger det ofta till alla; jag har alltid hemlängtan, men inte dödslängtan. DET är 2 stora
skillnader. Jag har ju min tro och att min själ har ett permanent hem där jag enbart är på
utbildningsresa ifrån. Men jag längtar inte efter att dö, jag har alldeles för stor nyfikenhet på livet,
så mycket ännu att lära! Den dagen jag är levnadsmätt, dvs lärt mig det jag ska lära, då kommer
jag att flytta "hem igen"... men fram tills dess, måste jag känna att jag har en plats att fylla som
känns meningsfull och att jag ändå kan vara behövd!

Tror alla människor har det inom sig, behovet att känna sig behövd, sedd och bekräftad!

Just nu lever jag i en liten dvala... om eller inte...glömde meddela
Min operation, som skulle bli v. 3, som ortopeden skrev in i journalen, men snabbt glömde meddela
de som planerar, ja, de är ju nu... mån-onsdag så opererar denna fotkirurg. Jag står som första reserv
och de KAN ringa i morgonbitti redan och säga att jag har en tid. Så jag kan inte äta något förrän vid
kl. 11... men det är inga problem... Men jag måste duscha i något som heter descutan. Ett bakteriedödande
medel. nu 3 dagar i rad, utifall att!!!
Tidsmässigt skulle det vara så mycket bättre att få göra det i veckan än v. 7 som är nästa gång han kommer.
Ovanligt att han kommer så tätt mellan? Är bara upp ca 4 ggr/år från Uppsala?, inte fullt säker att det är
där ifrån han kommer, kan lika gärna vara karolinska eller något annat sjukhus... inte intressant!
Däremot är han väldigt skicklig!

Vill så innerligt börja kunna gå på foten igen utan denna fruktansvärda smärta...
Kunna gå ner några kilon som jag lagt på mig!
Har ju testat, det är verkligen bara smärtan som är mitt stora hinder...
Förra veckan hade jag en natt när jag inte kunde sova, relativt smärtfri av sömnmedicinen
så jag snörde på mig löparskorna, tog min runda på ca 4,5 km. Stannade inte en enda gång, trots att
det är över 1 år sen jag klarade av att regelbundet springa.
Själen mådde så otroligt bra. Åh vad jag njöt... går inte att beskriva frihetskänslan det ger.
Promenera är för statiskt och tar för mycket kraft på min droppande fot, men jogga, då kommer
foten upp så pass och det är så kort stund den belastas.

Men... dagen efter var inte mina nervsmärtor nåderliga... det var då som poletten så smått
började rinna ner mot skåran... sen har det hänt saker under veckan som verkligen fått
poletten att trilla ner... fullständigt!

Jag kan inte utsätta min kropp för den belastningen genom att droga bort smärtorna!
Jag måste hitta nya vägar att kunna få ut tillfredställelsen av att kunna röra mig utan
att det ska behövas halva apotekets smärtstillande förråd!

Kris.... För mig står de ordet nu för; KÄRLEKENS REGN I SMÄRTA!
Befrielse... nya kläder, växande... insikter den hårda vägen...
"ju envisare man är desto hårdare faller man"
Ja, så är det nog, i alla fall för mig!

Men ack så innerligt mycket jag lär mig! Precis som 1-åringen som lär sig gå, och faller
gång på gång. Det är bara att falla och sen upp på benen och träna vidare... genom livet!

Enda skillnaden är att en 1-åring har inte blivit itutad att det inte går, utan tvärtom får
uppmuntran för varje gång den faller. Medan vi som vuxna många gånger ger upp när
vi fallit nog många gånger, för samhället har sagt att är det så, ja, då går det inte!

Jag tänker inte ge upp! Jag ska bara lära mig hitta vägar, där jag kan få ut det jag vill
utan att det kostar kroppen för mycket. Så att jag hittar vägen dit jag kan känna mig ett
med min kropp! Det är det som är spänningen med livet, jag vet inte hur... men det
ska bli enormt spännande att lösa den gåtan!

Håll tummarna för mig att jag kommer iväg måndagmorgon 16 jan!

Fortsättning följer om livet tillåter det...
Innerliga kramar till er alla underbara människor!
Ge inte upp när ni faller, kom ihåg att övning ger färdighet!
Men det kan bara vara "andra övningar" vi ska göra!
/anna e
2012-01-15 @ 20:36:50 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

En innerlig bön

...så heter en av mina julsånger som jag skrev när mammas rygg smulades från 4 kotor
till 1, osteoperos heter det visst. Med 5 års fruktansvärda nervsmärtor som ingen fullt
ut förstod, inte ens jag. Men nu gör jag det! Detta inlägg var tänkt som ett innerligt tack.

Just nu händer det otroligt mycket omkring mig, samtidigt som det inte händer nånting!
Förvirrande? Ja, så är det för mig också!

Jag väntar tålmodigt på att få det där telefonsamtalet att de har ett återbud till veckan,
samtidigt som jag har ett annat läkarbesök i Sunderbyn på tisdag. Skulle de krocka så
får SUS vänta... Vill så innerligt få min fot undersökt och försöka få någorlunda "pigg" igen...

Jag drömmer dagdrömmar om att kunna ut och springa.. 
När jag är någorlunda smärtfri, som jag blir nattetid, skulle jag i princip bege mig ut,
vilket jag faktiskt gjorde för några nätter sen. Jag kände bara; jag klarar inte av denna
stillhet, jag måste få röra på mig och jogga är det ENDA som fungerar, förutom då foten...
Det var en fantastiskt runda. 4.3 km,stannade aldrig av, trots att jag inte sprungit regelbundet
egentligen på över ett år.. Men själen... själen njöt.... Jag älskar att känna pumpen jobba,
komma in i andra andningen, känna mig ett med min kropp, som jag aldrig annars gör.

Jag har egentligen inte så höga krav, tycker jag själv. Att få till min fot och få till en
smärtlindring som fungerar. Skrivit det förr. Hade under drygt ett år ett slags morfinplåster
som var guld... gav mig en jämn smärtlindring. Inte så jag blev smärtfri. Fick äta min "normal"
dos ändå, men jag slapp topparna och dalarna. Plåstret band ihop smärtlindringen så jag
fick känna mig människa. och då började jag jogga igen, efter 23 års uppehåll.

Något som jag trodde var omöjligt med min trasiga kropp.
Gå fungerar dåligt, men jag hade cellminnet att jag var en god löpare i tonåren och det var
just det minnet som gav mig hoppet att jag skulle klara av det.
Tack vare att jag då hade smärtan under kontroll. Vissa skulle nog säga jag var tokig.
Från början hade jag så extremt dåligt kondition och hade sammanlagt 7 blåsor i varandra
som aldrig läkte... ja, så småningom, men jag tvingade mig ut. Gick extremt sakta.
Tog 3 månader innan jag orkade springa 4.5 km sammanhängande. Vid 6 månader 9km

Provade ett par ggr springa till Glommersträsk 1,2 mil men det var för mycket för min kropp.
Då hade jag passerat min kropps kapacitet med råge.
Återgick till kortare sträckor. Gjorde en operation i februari mån 2010 som ledde till att de
varit oförsiktiga när de lyft över mig och nacken åkte på snedden och gav mig den
värsta tänkbara yrsel... sen blev det kört med springningen. I maj 2010 så slutade jag kunna
ha plåstret, hade utvecklat eksem mot det. och sen dess har det varit en kamp med att
finna rätta mediciner... provat igenom halva apoteket...men återkommer ändå till mitt
"10 år" gamla koncept! Med lite tillägg...

Passerat midnatt och jag har det som allra bäst denna tiden. sömnmedlet ger mig
SMÄRTLINDRING av bästa sort! Inte helt smärtfri, men jag blir pigg och känner som jag
skulle kunna erövra världen för en liten stund. Helkorkat! 

Men så idag var det fler som tog upp den frågan på vår lilla hemliga EDS-klubb.
Att de också upplevde sig smärtfri på nätterna! Ja, tänk om de kunde utröna
vilket ämne det är som gör att det påverkar smärtcentrumet också?
Jag hoppas med tiden att de löser den frågan, jag har då gjort mitt och skrivit
till företaget och berättat min upplevelse. Jag hoppas att om det är fler, att de gör
samma sak. För de är nog intresserade, för smärtmediciner ligger nog i topp när det
gäller att sälja och tjäna pengar för de företagen.

Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat!

Just hur mycket det lilla kan betyda. Ett snigelkort/brev! Ett telefonsamtal.
Ett besök, där man kan ligga och dricka kaffe tillsammans i sängen...och
bara prata....
Sådana där enkla saker.

Eller skriva med någon som du är släkt med, men inte känner, men delar
en bit historia med... 
Att känna att man kan bidra till något positivt när kvällen kommer.

En god vän sedan skolåren som jag pratade med idag sa; du utstrålar alltid
så mycket optimism, fast du har det så helvetiskt eländigt!
Jag svarade då, att jag försöker dela med mig av, att det ändå finns värde i livet
oavsett vart man hamnar.

Liksom en annan frågade mig; hur kan du vara så positiv som är så drabbad.
Spontant svarade jag; Jag kan inte förbanna den sjukdom jag har, den har gett mig
så djupa insikter som jag aldrig skulle kunnat få på något annat sätt! Hur skulle jag
då kunna vara otacksam över den gåvan?

Flera saker som slog mig när jag pratade med en av min allra käraste vän, som känt mig längst var
att jag faktiskt slutat grubbla på saker och ting. Förr kunde jag ligga och älta allt!
Framförallt vad folk skulle tycka och tänka. Men det har jag slutat med.

Jag är trygg med den jag är. Jag gör knasiga saker, förmodligen livet ut, men det är ju
så man lär...jag orkar inte reta upp mig när skvaller sätts igång... so what!!!
Men jag planerar heller aldrig speciellt mycket, utöver mina läkarbesök och sådant
som har med vården eller familjen att göra...

Det går liksom inte... För jag vet aldrig om jag orkar!
Nu när jag var ner till Gagnef, så låg jag mest på golvet faktiskt!
Sitta är en plåga! 
Men det budskap jag skulle vilja dela är; sluta ha dåligt samvete för alla måsten.
Det blir dagar och helgdagar ändå. Även om inte det är städat i vart enda hörn.
Jag storstädar aldrig numera, däremot har jag det alltid bortplockat. Det är så enkelt!
Tar ingen tid men det frigör en massa lugn och ro mot stressen som annars skulle
infinna sig! Som en god vän sa en gång; Det som tar mindre än 2 minuter, gör det på
en gång, för annars ligger det där som ett stresspåslag. Så sant! Testa ska ni se, vad
ni frigör tid, att slippa hålla allt i huvudet, om ni gör bort det på en gång!

Sen..allt vi ger till varandra, om det så är tid, presenter, besök, andra gåvor, hjälp osv.
Hur ni än gör det, gör det med kärlek och utan någon som helst baktanke på att få tillbaka...
Får då blir inte gåvan en gåva utan ett krav på motprestation.
"Om jag ger dig... så kan jag förvänta att du ska ge mig....osv."
Nej, det vi ger ska villkorslöst utan baktankar.

Om man nu inte som i mitt fall, med stor vånda och lång eftertänksamhet insåg
att jag skulle aldrig nå min dröm, som skulle kunna glädja så många, om jag inte fick hjälp!

Ingen ska tro att det var lätt, men jag kände inom mig att det var mitt prov på att ha
tillit och tilltro till människors godhet!

Visst! Jag har fått en hel del skit och skitsnack, men det står för de som sagt det.
Det är deras ord, inte hur jag är.

Visst! Jag har ibland uttryckt mig klumpigt och de berörda personerna de gällt har jag
rett ut det med omgående.

"Det gör ont när knoppar brister"...

så har denna resa varit, för ack så många gånger jag tänkt, NU GER JAG UPP!
Men så har jag känt ansvar till de människor som faktiskt trott på mig och min skiva.
Sen så har det droppat in pengar från helt okända människor.Som hittat igen låtarna och
bara vill hjälpa!!!

Med det sagt; Denna skiva är för mig inte bara en skiva för att lämna spår efter mig, utan
denna skiva har varit en gudomlig resa då jag tack vare denna blogg lärt känna så ofantligt
fina människor. Som berört mig i djupet av mitt hjärta. Som lärt mig så mycket om ödmjukhet
och tacksamhet och gudagåvor!

Jag tackar er alla som visat med era gåvor, stora som små, att ni tror på mig och VILL att jag
ska få uppnå mitt livs djupaste dröm. En dröm som är svår att uppnå om man inte orkar arbeta!
När sängen och hunden är ens stora sällskap om dagarna.
Till er som inte lyssnat på någon av mina sånger, de finns upplagda i högerkanten.
Jag sjunger inte perfekt, men jag sjunger med hjärtat och det är det som är min dröm,
att min kärlek ska nå in i era hjärtan. Att ni ska tro på det jag sjunger om.
Kärlek och frid. Så än en gång, ett stort tack!
och som sagt; än finns det rum på kontot. liksom ordspråket,
"finns det hjärterum, så finns det stjärterum"

Tänk så lite det behövs för att vi ska kunna förändra en människa värde och innehåll!
Några rader på ett vykort!
Ett mejl!
Ett telefonsamtal!
Godkänna en vänförfrågan på fb. som kan betyda jättemycket för den personen att
få tid att skriva med.

ca 5 veckor kvar till skivan ska på tryckning och nu saknar jag bara ca 12.000kr,
det droppar in små snöflingor...hela tiden nu... kanske för att ni ser att jag är så nära,
kanske för att ni nu hört några av sångerna och känner att det var rätt att våga satsa
på mig istället för på trisslotten."ler"
Än en gång.....innerligt djupa ödmjuka TACK alla ni fantastiska som gjort detta möjligt!

Hur svårt det än var att be om hjälp, så har det varit den bästa bönen jag bett!
Sköt om er alla underbara människor!
Fortsättning följer om tiden vill...
Innerliga kramar anna e
2012-01-12 @ 00:36:51 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Ljuset har återvänt

Denna bild var tagen på Luciadagen, endast 2 dagar efter vi fick denna
permanenta snön. Fram tills dess så var det ljumma vindar, gröna gräsmattor,
regn och blåst, med någon form av snö, någon dag som sedan regnade bort.

Nu har vi rejält med snö. Skulle tro, mellan 60-70 cm. Normalt, skulle jag
vilja säga! Sista dygnet har även kylan kommit och idag visade den som kallast
på - 24 grader!

Åkte in till Glommersträsk för att ta lite blodprover till den
ev. operationen?!!! nästa vecka!
Kirurgen som jag träffade 19 dec, skulle se till att jag blev uppsatt för
operation då, står även så i min journal, men glömde meddela de som
planerar in operationerna!!! Men jag står som första reserv, så jag
får som vanligt lita på att; är det meningen så blir det operation nästa vecka...
Denna gång handlar det om foten...
När jag körde in så var det så sagolikt vackert! Klarblå himmel och
en stor SOL som lyste i nacken... Jag kände verkligen att nu har ljuset
återvänt, nu går det mot ljusare tider...


Min fina lilla kompact kamera som jag fick när jag fyllde 40 år har fått
något hyss för sig! Jag kan ta kort, men inte föra över till datorn!
Varken via kabel eller om jag plockar ut minneskortet. Kameran säger
bara; kommuniationsfel! Däremot gick det använda kortet i min äldsta
dotters dator när hon var hemma under julhelgen... så vi kunde föra över
de korten. Men dessa kort är från mobilen. Min RINGmobil, som en del
barn säger; "Har du bara en ringmobil?"

Dålig skärpa, men här ser man gaveln som kommit på plats och nattduksborden
som ännu finns kvar, men så småningom ska få en ny utformning. Putsas,
vitlaseras som gaveln och brunbetsa skivan på.  Ska även göra en ny bakkant
på nattduksborden så jag får bort känslan av soffan. Vill dock ha en kant, för det är
skönt att inte allt ramlar på golvet! Jag har en förmåga genom min fumlighet
att tappa det mesta!
Under julhelgen så var vi hundvakt till Alvas allra första "kompis".
Min systerdotters gamla golden retriever. De är verkligen bästisar...
Märks på Alva att Pixie betyder något speciellt för henne. Till vänster
ligger äldsta dotterns unga raggdoll katt. Endast 7 mån, Cesar. Hon har
även en som är 2 år och heter Dexter. Fast dessa katter inte är vana hundar,
bara träffat en i Umeå, som de är livrädda för, så gick det så bra med dessa
tillsammans.
Snäll, som Alva är, så delar hon mer än gärna med sig av sin liggplats.
Otroligt nog så accepterade cesar Alva väldigt fort!
Bildbevis på att mitt hår inte blivit mörkt denna vinter! Första gången på
ca 15 år som de inträffat. Jag brukar annars alltid tona håret mörkt när
hösten kommer och i med slingor när våren kommer... Men eftersom jag
dels håller på vara riktigt tunnhårig pga mitt arv. Får vara glad att jag inte
ärft min pappas frisyr, för då skulle jag enbart ha haft en krans... dels
så har jag ju rakats i nacken så många gånger nu i höst pga elektrodbyterna-
blir ännu en, då de inte ligger rätt... men det blir under lokalbedövning så jag
kan säga när de hamnar rätt. Då kopplar de på strömmen så jag kan känna.
Så förhoppningsvis ska jag få bättre effekt och därmed inte behöva ladda
batteriet och använda den i princip dygnet runt, som jag tvingas göra nu.

Min man gillar inte när jag köper blommor på matkontot, vilket jag har
full förståelse för... för det är nog kärvt. Men jag känner en sådan lojalitet
till våran lokala handlare och han hade hemma massor av vackra nyårsbuketter
som bara stod och jag kände att det var sådant slöseri att de inte skulle
komma till glädje under trettondagshelgen utan bara stå på affären och
sakta dönär affären hade stängt, så jag kände att jag bara var tvungen förbarma mig över dessa.
En bukett mer,  som kom till glädje. Fantastiskt vackra liljor, vita rosor,
blå rips och massor med grönt! Lekte lite med macroinställningen på
min "ringmobil" Ler...



Fjolårets julgrupp som blivit en permanent blomgrupp på köksbordet.


Denna gula orkidée har blommat hela hösten. Jag som aldrig vågat mig
på orkidéer har nu 4 st och denna är den sist förvärvade. Alla de andra
3 har blommat om.... trodde jag inte att jag skulle klara av!

Varit en lugn jul och nyårshelg. Förutom min tripp till studion, som sen tog
ut sin rätt på kroppen och gjort att jag sovit flera timmar varje dag, vilket
är extremt ovanligt, så har jag även varit i princip helt frånvarande från datorn.
Adaptersladden till min ärvda laptop gick helt av före jul och dagen före
julafton så beställde jag en ny. Orkar inte sitta och skriva så här, men
kände att jag var ju tvungen visa att jag ändå lever....
Stod att den skulle komma på 1-2 arbetsdagar!
De måste ha stängt hela julen för nu har det gått 17 dagar och den har
ännu inte dykt upp, trots att jag skrivit och efterlyst den!

Har fått en massa hälsningar och kort på de flesta valparna och
vill så gärna uppdatera kennelsidan, men det tar sådan tid, så jag måste invänta
tills jag kan ligga ner på sängen och göra det!

Jag har i allafall nått till en punkt i mitt liv med insikten om att jag inte
kommer att kunna sluta med alla mediciner som jag drömmer om.
För jag orkar vara mer närvarande med familjen med all medicin,
även om jag helt inte vill äta den och varför ska jag hålla på och "straffa"
både mig själv och dem, bara för att jag är så envis?

Så jag mår mycket bättre ändå. Mycket tack vare att jag kunnat slappna
av och få sova och vila, vilket jag mår allra bäst av. Nätterna är bara jobbiga,
för somnar jag för hårt och ligger för stilla så får jag så otroligt ont i kroppen,
men slumrar jag nån timme på dagen så hinner inte kroppen ta stryk.

Nu börjar vardagen om i morgon, med skola, läkarbesöken osv...
Mitt mågämne är lite besviken på mig, för jat inte avslöjat vad vi fick i julklapp av dem,
så jag måste ju berätta!
Jag hade tänkt hålla på karamellen ett tag och sen så ville jag kolla
upp att det var ok att berätta, vilket det var... så nu får ni veta;
Den 14 juli gifter sig min Evelina och mitt mågämne Philip i Glommersträsk kyrka!
En vecka efter min 43- årsdag! Något fantastiskt roligt att se fram emot!
Sett den enormt vackra klänningen, som en dröm...
Så detta år kommer att bli ett händelserikt år.

Min önskan för er är att det får bli ett nådens år, fullt av goda erfarenheter
och stora som små mirakel!

Innerliga kramar anna e
2012-01-09 @ 21:45:27 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Hemma igen

Blev ett äventyr i sig, även denna resa ner.
Flyget fungerade som det skulle. Men eftersom jag har min nervstimulator
inopererad får jag inte gå genom en skanner, det skulle pipa för full hals.
Har ett medical electronic device kort som talar om att jag är bärare av denna
och därmed fick jag gå förbi och kontrolleras med kroppsvisitering direkt!

Tack och lov att jag hade kvar medicinlistan sedan englandsresan, för jag hade
i min ryggsäck som var mitt handbagage, uppladdaren till stimulatorn, men även
en stor flaska hostmedicin som innehåller morfin. Så mycket vätska får man inte
utan intyg ta med sig på planet. Men tack vare min medicinlista så var det inga
problem. De undrade även varför jag hade en kaffeburk med mig och vad det var i den?!

Jag skrattade och sa som det var; koffeinfritt kaffe...
Men jag fick med mig alla mina konstigheter på planet.

1 timme senare var jag nere på Arlanda och när jag hämtat ut bagaget var kl. ca 11.00
och tåget upp till Borlänge skulle gå kl. 14.05 så jag handlade mig lunch och sen satte
jag mig och läste på min älskade syster Eva Lagers alldeles nyutgivna bok;

Ljusets barn, en resa till självständighet!

En bok jag verkligen rekommenderar, inte bara för att det är min syster som
skrivit den, utan för att man faktiskt lär sig mycket om att se livet med andra ögon.

Hennes resa med att som vi, växa upp med 2st "utvecklingsstörda syskon" och hennes
väg att sedan själv bli mamma till barn som hamnar inom särskolans värld!
Att leva med skam och skuldkänslor, känslan av att känna sig som ett offer! 
Förvandlingen...att se sig som utvald och vilken dramatisk förändring det lett till!

Även om jag som syster och hon är, trots att det skiljer 10 år oss emellan, så när som på
5 dagar, ler... så är hon min största "skatt" här i livet. Min älskade syster, bästa vän,
den som jag får bolla alla tankar och ideér med. Vi kan vara raka och ärliga med varandra.
Visst, vi har genom åren slipat på varandra. Saker som sagts av kärlek, som ibland gjort ont
men som tack vare vår innerliga kärlek till varandra gjort att vi kunnat växa!

Jag vet att hennes ord är av kärlek och jag är helt övertygad om att hon vet att det är så
från min sida också!  Ibland triggar vi varandra, för att våga ta steget, ibland tröstar vi
och delar våra glädjestunder. Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som har fått en syster
som jag faktiskt kan få dela min livsresa med. 

Vi har samma syn i mångt och mycket, inte i allt! Men så har vi också levt 2 väldigt skilda
liv som gett oss helt olika livserfarenheter. Vi är dock otroligt olika som människor, men det
är just DET som gör att vi har sådan stor glädje och utbyte av varandra, just för att vi, liksom
2 pusselbitar som passar ihop, kan ge varandra kraft och styrka.

Jag skulle kunna skriva en lång kärleksförklaring till min älskade syster.
Hennes generositet är enorm. Hon lever med devisen att livet måste ha ett flöde och det
man inte längre har användning för det skickar man vidare, till någon som behöver det mer.
Behöver väl inte säga så mycket mer om det... för jag har fått överta så mycket efter henne...
Så innerligt tacksam över det. Tack min älskade syster! Du vet att vi följs åt för vi behöver varandra!

Gå in på hennes hemsida och läs; en djup och klok människa som jag med stolhet kan säga att
det är MIN syster! Sen beställer ni boken. Väl satsade pengar!

www.evalager.se



När boken var utläst var det dax att ta tåget upp till Borlänge.
Tog hissen rakt ner i urberget och stod och väntade ca 10 minuter.
1 minut innan tåget skulle avgå, väller det ut en ekande röst som säger;

TÅGET TILL BORLÄNGE, FALUN ÄR INSTÄLLT! GÅ TILL BUSSHÅLLSPLATSEN FÖR
ERSÄTTNINGSBUSSAR!

Snabbt ta hissen upp, fråga i receptionen vart man ska gå och hur länge det dröjer innan
bussen kommer....fick besked om var och inom 10 minuter skulle bussen finnas där.
Visade sig att vi var ca 18 st som skulle ha klivit på vid Arlanda.
Ca 2 TIMMAR!!! Sen så sitter vi äntligen på en buss.
Första bussen från Sthlm C var full. Andra bussen som också plockat upp
resenärer fick aldrig besked om att vi skulle hämtas.
Så till slut kom en tredje buss, som var tom. Den stackars chauffören hade kört sedan
tidigt på morgonen och hade egentligen precis slutat sitt 12 timmars pass, men åkte
tillbaka och tog bussen och kom!

Jag fick uppleva något som gjorde mig otroligt förvånad. Fast jag vet att;
blir man förvånad så har man brist på fantasi och är fast i det invanda;
ta för givet-tänket!

Men en kvinna som löste biljetten någon timme innan tåget skulle avgå, visade sig
vara invandrare. Pratade med kraftig brytning och svor lika mycket som hon fick fram
svenska ord. När tåget inte kom och vi fick vänta, så visade hon verkligen vilka ord
hon lärt sig på svenska?! Hej och hå.... het som en potatis och hade verkligen förmågan
att hetsa upp sig. När buss nr 2 inte kom och kvinnan från SJ, något stressad försökte förklara
att det blivit en miss med chauffören, ja, då klämmer invandrarkvinnan i högt och irriterat;
"Jah, mähn, de fatta vi juuu... bushshaffuren ä´ju invandrare... (och så en ramsa...)
han fatta juh inkenting ju..."

En invandrare som själv är RASISTISK?! Det kändes väldigt udda för mig att lyssna på!
Själv hade jag inte en tanke på att chauffören skulle kunna missat pga sin bakgrund, utan
jag tänkte att det är den mänskliga faktorn som havererat.

Måste erkänna att jag skrattade inom mig, hur tokigt allt kändes...

Bussresan tog 1 timme längre än tåget men vi tog oss fram.
Satte mig längst fram bakom chauffören, så jag skulle slippa bli åksjuk, och även förhoppningsvis
kunna sträcka ut min trötta kropp!
Fick sällskap av en 82-årig dam som var så trevlig. Vi pratade och surrade hela resan upp, så den
gick riktigt fort.

Inte en enda låt var påbörjad med något musikarr... utan det enda som var gjort var
körarr, stämmor för körinsatserna.
Så det blev en annorlunda känsla att vara med, på plats och helt och fullt vara delaktig i vart
enda upplägg av instrument, rytm osv.

En sång som jag har ett körarr på sedan tidigare, är jag så otroligt less på och ville ha gospelkänsla på.
Vi försökte med alla medel men fick inte till den. Den gick i 6/8 takt. Enkelt förklaras som valstakt.
Till slut sa jag, men vi gör den till 4 fjärde delstakt i stället och direkt satt gospelrytmen som jag försökt
få till. En låt hade jag i huvudet ett intro och genom det, så blev hela sången helt och fullt klar...

Jag tror nog jag varit med och styrt till 85% HUR allt ska vara, låta, toner osv. 
Upplägg osv. Men ingenting var ju färdigt när jag lämnade Gagnef igårkväll. 
Så det är ändå svårt att känna samma tillfredställelse som tidigare gånger, då allt varit klart och
körinsatserna varit insjungna. Nu sjöng jag in låtarna en vända. Någon låt, 2 ggr om det skulle
behövas klistrar in något ord som jag varit ute och "cyklat på"... tränade in alltstämmorna och sjöng
in dem 2 ggr och sen på några sånger, ytterst få, en överstämma/obligatstämma på.
En sång kommer att bli i det närmaste helt acapella. Inte fullt ut, men nästan....
Den sjöng jag bara en gång och den är så smäktande vacker...

Ser fram emot att få höra alla låtar klara... tror det blir bra faktiskt. Känner mig väldigt nöjd!
Det är låtar för alla smaker. Från smäktande stilla, till gospel och brass!
15 st låtar, egenhändigt skrivna av mig?! Bara det känns helkonstigt och som en stor nådegåva!
Men vi hann gott och väl, på mindre än 3 dar, 8 st låtar!

Har bestämt mig för att i februari ska de på tryckning, oavsett hur mycket pengar som finns på kontot!
Allt löser sig! Som det hittills gjort! Jag litar fullt och fast på att det löser sig, som det alltid gjort!

Tåget hem avgick i tid. Var visserligen i Jörn en timme senare än enligt tidtabellen på morgonen,
men det tror jag inte min man sörjde över.
Hade bett konduktören väcka mig 1 timme innan vi var i Jörn för att kunna
ringa och väcka min man. Så han fick sova till kl. 05.30 istället för kl. 04.30.

Har hunnit duscha, äta frukost, sätta igång en tvätt och allmänt hunnit stöka undan allt
jag hade med mig. Tagit en rejäl "bryta" med smärtlindring, så jag får vila kroppen och kanske
sova en stund. Att ligga ner på tågbritsarna är inte gjort för mina höfter. Otroligt smärtsamt!

Sammanfattningsvis... förunderlig känsla! Nu har jag gjort mitt för skivan, men ännu vet jag
inte hur det låter. Nu ska dotra få läsa igenom detta, för mina ögon går i kors...
Har dessutom lånat hennes laptop, då min adaptersladd lade av före jul och jag har beställt en ny.

Önskar er alla ett gott slut och ett hopp om ett underbart 2012, fyllt av goda erfarenheter och mirakel!

Men innerliga önskningar!
/anna e
2011-12-31 @ 09:57:46 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

När en dörr stängs, öppnar Gud ett fönster

Vädrets makter kan man ju inte styra. Lika lite som genetiska sjukdomar!
Men godhet kan man välja och än en gång har en ängel stigit ner, precis
när jag behövde hjälpen!

Bilden är gammal och från en mobil, men den säger verkligen allt!
I mörkret finns ändå ljus, även om vi inte alltid kan se det och när vi
får se det är de det vackraste man skådat!

Ska backa lite...

Idag är det annandag jul... 
Redan förra måndagen började jag känna av inflammationen i magen
och febern... tisdag, hade jag bestämt att ordna till i sovrummet.
Var så otroligt less vår gamla sängram från slutet av -80talet
furu...och såg ut som en utdragen soffa... visst; fullt användbar men...

En av döttrarna lyckades buda till sig en jättefin gavel och åkte och hämtade
den. Så jag hade bestämt mig för att bygga om några gamla överhyllor från
sådana populära 3 sektionsskåp på 70-talet. Gjorde om dem till funktionsdugliga
bokhyllor i samma höjd som gaveln. Sen var det en öppning bakom gaveln som
jag byggde igen med samma unitskiva som blev över ur den 3.e delen...

Kunskap att arbeta med en snickerimaskin har jag och det var jätteroligt att
få vara kreativ, men jag glömmer bort att min kropp inte orkar det lika väl...
Var så slut på eftermiddagen, hade dessutom inte kunnat sova en enda minut
under natten... på kvällen skulle vi ha vänner på middag.

På em kom min dotter som bor i Glommersträsk och hjälpte mig få klart, lagade
2 långpannor med lasagne så jag fick lägga mig på spikmattan 1 timme och vila.
En gudagåva att ha så stora barn som ser...
Trevligt var det också att få träffa våra älskade vänner!

Sen fick jag sova ganska bra natten som kom, men mådde inte speciellt bra
onsdag. Inte heller torsdag...

Min 14-åring gjorde 50 st kroppkakor som 21-åringen som kommit hem skalat
all potatis till!!! Kan faktiskt säga att jag har otroligt duktiga barn!

Fredag låg jag fortfarande, men övriga familjen förberedde julaftonen och
all mat blev gjort utan att jag behövde delta och känna mig stressad!!!

Sov endast dryga 4 timmar till julaftonen, men kom mig igenom den ändå
även om jag inombords skrek av trötthet och smärta!
Juldagsnatten, blev endast samma timantal, så när jag ändå var vaken så
åkte vi iväg till en liten by några mil ifrån och deltog i den spontana kören...

Men när vi kom hem så somnade jag och sov hela 6 timmar! Fram till kl. 16
Då hade febern släppt sitt grepp och jag kände att jag kommer att orka mig
iväg till Gagnef idag.

Packade och gjorde mig klar ganska tidigt på dagen... Fanns ju en viss oro
att tåget skulle ställas in pga stormen Dagmar. Hade planen varit att åka igår
juldagskväll, så hade jag helt klart missat resan!

Fram emot 16 så började oron. På text-tv stod det att sj skulle meddela
resenärerna om tåget skulle kunna gå eller ej!

Vi var bjudna på middag hos svärmor och första sms-et kom från sj.
Tåget beräknades gå i tid...
Puh....
Nästa sms... samma information... tåget går....
3.e sms-et; TÅGET INSTÄLLT! Var god kontakta SJ för mer information.

Panik!
Hem och ut och surfa. Vilka alternativ fanns?
Nattbuss? 
Nej, gick inte...höga kusten bron avstängd!
Tåg i morgondag/kväll?
Ej bokningsbart!
Flyg då?
Ja, från Skellefteå 13,5 mil ifrån, avgång kl. 09.40 imorgonbitti.
Köpte biljetten!!!
Bokade tåg från Arlanda till Borlänge...
trodde jag. När jag betalat, insåg jag att det stod;
Stockholm central!!

Dit skulle jag inte hinna på 40 minuter om
jag så hade vingar!!!
Ja, vad gör man?
Det var ju bara att boka en ny resa!
Satte mig samtidigt i telefonkö för att hoppas att Sj skulle vara
snälla och låta mig få igen de pengarna trots att jag valt, ej ombokningsbar.
Medan jag skrivit detta så har jag köat i 45 minuter till Sj och när jag kom
fram så var de såå tillmötesgående så jag fick den makulerad!

Men det svåra med detta blev... egentligen fanns inte pengarna!
Jag nallade ur kontot som egentligen ska betala mat och lån...
Någonstans kände jag att; nej, det får lösa sig, jag ska inte falla
på målsnöret. Detta är enda gången kanske fram till sommaren, som
vi kan arbeta ihop mer än en helg!

När jag bokat biljetten så gick jag in på fb för att berätta att tåget blivit
inställt osv. Då har jag ett meddelande i min inkorg där- 
I det brevet står det;

Hej Anna.
Du kanske har sett God Jul-annonserna vi har på Arjeplognytt.
Det var en chansning från min sida, visste ju inte om någon skulle vara intresserad...
Men jag bestämde mig för att OM det skulle komma in några pengar,
så skulle min del av dem oavkortat gå till dig och din satsning på en skiva.
Och nu är den summan överförd till ditt konto.
Med en önskan och förhoppning om att din dröm ska förverkligas. Det är det som drömmar är till för!
Kram!
/Marianne

När en dörr stängs, öppnar Gud ett fönster...
Ni som inte tror... dags att börja nu!!!
För tala om att sända en ängel, precis när jag behövde en som allra mest!!!

Denna Marianne som jag för övrigt gick skola med och delar kärleken till
Vita älghundar med, driver webbtidningen;
www.arjeplogsnytt.se

En tidning som jag för övrigt lagt in på bloggkoll så jag aldrig missar något
från min uppväxtort!
Vi skriver lite då och då till varandra på FB, men att ha en sådan kärlek
och tanke till "mig"?!
Ja, nu gråter jag igen... precis som när jag öppnade
meddelandet, men för mig är det en sådan nådegåva och ett stort kärleksbevis
och tilltro att jag har något att tillföra med mina julsånger!!!

Om ni visste alla kära läsare hur mycket kärlek jag mött på denna resa med
skivan av människor som utan bloggen och skivan inte skulle kommit i min väg,
Ja, då skulle ni förundras lika mycket som jag gjort!!!

Ödmjukhet är det jag tar med mig!
De som förstår att detta handlar inte om att tjäna pengar utan att få lämna
spår efter mig! Jag har liksom alla andra, en begränsad tid här på vår jord-
men framförallt har jag en begränsad tid innan min sjukdom tar min röst och
det gör mig så innerligt tacksam att jag faktiskt "hinner" sjunga in denna skiva.

Jag har skrivit det förr, men ett av mina problem med min sjukdom är förutom
den fruktansvärda nervsmärta att jag har torra och sköra slemhinnor hela kroppen.

Salva i ögonen flera ggr/dag för att ögonlocken inte ska torka fast i hornhinnorna!
Vilket har hänt några ggr då jag somnat ifrån på natten utan att först sprutat in
rejält med fet salva.
Har svårt att svälja och all mat fastnar i halsen. Doppar allt fikabröd.
När det är så torrt så bildas ett segt slem i svalget som är som ett klister.
Så all mat jag äter måste vara "blöt"
eller så får jag dricka för varje tugga...Torra slemhinnor i tarmsystemet som gör
att jag fort får ont och inflammation och feber om jag inte sköter kosten...

Jag är känslig i rösten om jag sjunger för låga toner för då skadar jag tonhuvudet
genom att jag kopplar på det som kallas bröströst och det gör mig hes ganska
omgående... Pratar normalt inte heller med bröströst utan ganska ljust och det
gör att min "hals" sparas...


Nu bär det av med flyg imorgonbitti. Blir en tidig morgon, med många mil för
min älskade man att köra, men han gör det med glädje, för han vet hur mycket
detta betyder för mig!

Blir några timmars väntan på Arlanda... och är framme i Gagnef fram emot middagstid.
Så en dag kortare får vi. Men jag vet att vi klarar av det ändå!

Så håll nu alla tummar och tår att denna resa blir enkel utan fler prövningar...
eller som jag brukar säga; erfarenheter!

Dagens erfarenhet är dock att;
TILLIT är något vi ska bära i våra hjärtan!
Allt ordnar sig... det kanske inte alltid  blir som vi tänkt oss,
det kan bli ännu bättre!

Till er alla som har bidragit till jag nu faktiskt befinner mig här, i närheten
av att ha en skiva klar i min hand, ni är helt underbara och jag vet att
ALLT DET VI GER UT, FÅR VI TILLBAKA FLERFALT! 

Jag hoppas att jag kommer att kunna ge er det ni gett mig, med sången
som är från djupet av mitt hjärta!

Ger er en till sång att lyssna på. Äldsta dottern gjorde ett bildspel till
ännu en sång några dagar innan julafton, så här har ni den;
Innerligt varma tacksamma kramar /anna e



2011-12-26 @ 20:34:36 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Total "ansiktsförvandling"

Nu mina vänner ska jag avslöja vad jag skrev om i förra inlägget.
så här skrev jag i förra inlägget;

"Idag ska jag i alla fall göra något trevligt på förmiddagen, någon
som kommer att synas och göra stor skillnad.
Ni vet, ungefär som när man städar en bil, som skulle ha varit städad för länge sen
och det blir så fint efteråt!
Eller ett hus som grott igen rejält och får en rejäl uppstädning. 
Nånting sånt ska jag göra, bara det att det går ganska fort!
och jag tycker det är väldigt trevligt!!!"
En del av er vet att jag började klippa mig själv redan som 11-åring och
som 13-åring började jag klippa mina kompisar, föräldrar osv.
Sen har det rullat på... klippt släkt och vänner...

För mig betyder det oerhört mycket att ännu kunna göra det,
även om det inte blir så många gånger/år numera. Men att få göra
något kreativt och känna sig behövd och få utöva något som jag faktiskt
är rätt så duktig på!

Jag frågade om lov om jag fick lägga ut bilder och namnge vad och vem
jag gått loss på, vilket jag fick!
Vår alldeles egen kreativa Glommersbo. Måste skriva att han är det, trots att
de bara bott i Glommers i några år, så är det i mina ögon genuina Glommersbor,
trots att de lämnat 08 området.

Jag har fått äran att klippa denne man ganska många gånger, men han har varit väldigt
rädd om sitt "långa hår" och SKÄGG. Så jag har gjort efter önskemål. 
Varit den ende som fått ansatt skägget under de 40 åren han haft skägg!!
Bara de är ju en ära! 
Nu hade jag lite "andra" planer när de kom hit; Herr och fru Klockljung.
Jag hade bestämt att Mats skulle båda bli korthårig och framförallt skulle
det mesta av skägget bort!!!

Så när de kom frågade jag;"får jag fria händer"?
Ja! Sa Mats ovetandes om min plan...
Jag fortsatte; även med skägget?
Nja,ha.... lite svävande svar...
"Jag lovar, jag ska lämna lite, så du inte kommer att känna dig helt naken!

Håret tog 40 minuter att klippa. Skägget; 1 timme och 20 minuter och 4 st
engångsrakhyvlar senare så var förvandlingen total!
Fru Pia log mer och mer, ju längre tiden gick och åren formligen ramlade av
i samma takt som håret och skägget försvann!

Har ALDRIG varit såå  roligt att klippa något som denna gången.
Verkligen en total Makeover...

Här kommer bildbevisen;
Före;

På detta kortet var han dock korthårigare och hade kortare skägg än
i verkligheten när han kom. 

Här är bilden efteråt,


I mina ögon 15 år yngre och utstrålningen som alltid funnits, kom fram
ännu mer. Jag tycker rent ut sagt att;
Mats; du blev "supersnygg"!!!
Pia får hålla hårt i dig...fniss...
Största problemet för honom är ju att han måste införskaffa en rakapparat... ler...

Hade sovit extremt dåligt den natten mot lördag, fruktansvärd värk.
Var hos osteopaten på torsdagen och min rygg, var som vanligt helt ute
och "cyklade", men det blir ju så bra när jag varit till henne så per automatik
så lägger jag mig på mage, med en kudde under bäckenet, vilket jag inte ska
göra, för då far ju ryggen igen... Blir helt förlamad och kommer mig inte från
den positionen... så då måste jag väcka min man och han måste stiga upp
och hjälpa mig att föra upp benen så jag kommer mig runt. Blir helt
"förlamad" av smärtan... Så jag slumrade väldigt lätt i ca 4 timmar högst
osammanhängande...

När Mats och hans fru åkte så lade jag mig på sängen och somnade stenhårt i 1 1/2 timme.
Vilket var behövligt, för jag skulle ju i duschen och göra mig färdig för
kyrkan och advents och julkonserten.

Trots att jag var rejält trött, så gick det riktigt bra att sjunga!
Även om jag hörde röster ur publiken att de saknade lite
traditionella julsånger, framförallt psalmerna vi alltid brukar sjunga,
blandat kör och publik. Men så blev det inte i år.
Ny kantor, nya traditioner.

Men jag gillar vår unga kantor, han ställer krav på oss och det ger lite mer
utmaning. Han säger vad han tycker och är väldigt noga med hur han vill ha
våra klanger. Pratglad är han också liksom jag, så det brukar ta tid innan jag
kommer mig hem...

När jag kom hem så stöp jag bokstavligen i säng och sov innan 21 och
sov 10 timmar!!! Men på rygg med kuddar uppbullade runt hela kroppen så
jag absolut inte skulle kunna ta mig runt på mage om jag så försökte...

Igår bar det av till Piteå. Blev inget besök med arbetsterapeuten som tanken
var på förmiddagen. Hon lyckades inte hinna få tag på de ortroser jag behövde
prova, så vi ska boka om en träff efter nyår.

Däremot var jag på em först och träffade en ortoped med min
otroligt smärtsamma fot. Fotkirurgen jag träffade i oktober som
opererat foten andra ggr ville först att neurologen skulle undersöka
min droppfot innan han gjorde något. Jag protesterade lite, eftersom
jag redan gjort det testet för ca 5 år sen och de redan konstaterat att
jag har nervbortfall och droppfot och de kunde inget göra.

Så ortopeden hade fått precis det svaret tillbaka, så det slipper jag.
Men däremot så kunde denne ortoped som inte är fotkirurg konstatera
med blotta ögat hur skadad foten är och knölen uppe på fotryggen växer
snabbt och klämmer mina nerver.

Så fotkirurgen kommer v. 3 och de skulle göra allt för att jag skulle få en
op-tid då. Känns som att då kanske jag orkar uthärda...
För nästa gång är, trodde de i maj... är bara upp ca 3 ggr/år. Tror han
håller till i Uppsala till vardags. Men han är väldigt skicklig.
Trots allt har jag haft väldigt tur med mina "kirurger". Det enda är ju
att när de opererar första gången så förstår de inte vikten av att sy
intrakuntant. Dvs. väldigt täta stygn invändigt, med en tråd som kroppen
bryter ner... Om de bara sätter suturer så håller inte ärret ihop utan tar extremt
lång tid att läka och sen blir det väldigt breda och tunna är som glider isär.
Vet att det blir upprepning för en del, men eftersom det tillkommer nya läsare
hela tiden, så känns det som om jag behöver förklara en del igen.

Sen bar det av till min "distriktsläkare" och vi hann uträtta 5 olika typer av remisser.
Jag kommer säkert att berätta om dem senare, när jag vet vad som händer med dem.
Fick 8 st blockader i ryggen. 4 st i ländryggen och 4 st i bröstryggen.
Det, tillsammans med att ortopeden "manipulerat" så mycket i min fotled gav mig
en totalt sömnlös natt... så jag får se när jag kroknar.

Jag ska "byta" sängram idag. Barnen har köpt en front och medar så jag ska ut med
den gamla sängen som vi haft sedan -89. Ser ut som en gammeldags soffa, sådana
som var populära då. Men jag är vansinnig less...
Problemet är att vi har 210cm långa resårkärnor så vi kan inte köpa en "ny" billig sängram
på blocket eller dylikt för våra madrasser är för långa. 
Min man är ju närmar 2 meter lång, så när vi köpte dessa resårkärnor som nygifta så beställde
vi extra långa. 

Får se hur omständigt det blir att skruva ihop det. Vet ju inte vad det finns för hål.
Gissar att jag måste fram med borrmaskinen.
Men det kommer att bli fint!!!

Ögonen går i kors, så helst av allt skulle jag behöva sova, men jag vet att än
går det inte, skulle ändå inte somna...


Alltså, om ni inte har sett årets julkalender så måste ni göra det
på svtplay! Det bästa julkalender som varit sedan pelle svanslös
med Björn Kjellman 1997!!! Brukar se de första avsnitten, men som sagt
jag har tyckt de varit helt urtråkiga, sedan -97 förutom i år...

Ett måste...Tjuvarnas jul!!


Nä, nu ska jag försöka börja  bråka med sängarna... hoppas det inte blir så mycket
extrajobb... men å andra sidan. Att borra lite hål, är ju ingen match!

Sköt om er alla underbara människor. Stressa inte ihjäl er. Det blir jul utan
julbak och storstädning... 
sista åren har jag inte bakat alls! Det mesta till julbordet köper vi färdigt!
Väldigt skönt!*Det är laxen, revbenspjällen och skinkan som vi gör i ungen.
Mimosa sallad och rödbetsalladen. i övrigt så köper vi det som är färdigt..
Det är otroligt skönt! Förr gjorde man allt+ att man fick nån knäpp i huvudet att
alla skåpar skulle städas och dammtorka. Otroligt korkat! Sånt kan man ju göra
när som helst på året, behöver ju inte klämma allt till jul, bara för att man förr
skulle göra så?!
Nu börjar det vara jobbigt att skriva, ögonlocken åker bara ner, kanske måste sova
en liten stund nu i alla fall!
var rädd om er alla underbara. Jag vet att många av er går igenom svåra kriser,
men håll uppe hoppet och tilliten. Så länge vi ha det å orkar vi med så mycket mera!
Fortsättning följer om livet tillåter det"
Varma kramar anna e
2011-12-20 @ 08:00:42 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Inte riktigt vad jag tänkt mig...

Torsdag, besök hos osteopaten... Fick kotpelaren/bäckenet på plats!
Fredagkväll; följde min man på ett jaktmöte som blev lååångt och
när jag reste mig därifrån, så sa ryggen stopp igen...
Kl. 02.30 låg jag  fortfarande och vred mig i smärtor och kramper i benen...
Bara proppa i sig igen allt jag har som kan lindra. 

Min man väcker mig alltid på morgonen och ger mig medicinen för jag klarar inte av
att ta den själv på på morgonen när jag är så enormt stel och klumpig i fingrarna
och ryggen är så smärtsam ond.

Men denna morgon blev en kamp med smärtorna att få mig i ett läge, så vi kunde få spikmattan med
kuddar under både kroppen och benen, trots att jag bara slumrat 4 timmar så går det inte
somna igen... Får hoppas jag kan sova en stund på em så jag orkar med julkonserten ska ha?!

Jag hade liksom bestämt mig för att inte äta några starka mediciner, för de ger mig ännu mer
torra slemhinnor och hindrar mig röst för att hålla fullt ut!

Typiskt, säger jag igen... mina solosånger ligger alldeles i slutet....
Nåväl, jag litar fullständigt på att jag finner någon inre kraft, sen kan jag krokna när jag
kommer hem... Tagit fullt med opiater nu, så förhoppningsvis så kommer jag igång med kroppen
och klarar dagen...

Ibland blir jag så innerligt trött på min kropp, det hjälps inte!!!
Längtar rent ut till måndag då jag ska till både ortopeden och läkaren. Arbetsterapeuten kunde
inte fixa fram de proven jag behövde till mina händer till på måndag, så vi måste boka om!

Idag ska 18-åringen ta en premiärtur till stan med släp. Köpte sig en soffa
på en "köp och säljsida på FB". Så hon och hennes storasyster åker... Alltså, kan inte säga det nog
många gånger, det är sååå skönt när barnen får körkort! Känner mig faktiskt aldrig orolig att ha de
på vägarna. Men jag känner mig inte heller orolig att vara efter vägarna. Der finns några få
personen som jag är otroligt åkrädd med. 

Mest för att de kör alldeles för sakta och för sällan, så de tvekar för mycket...
sådant gör mig nervös...

Kan säga de få timmarna jag lyckats slumra så har det varit drömmar om tjafsande jägare
och annat.... tjafs... Diskutioner som i min värld är helt obegripliga....
Men så är jag nog i grunden en människa som lärt mig och tvingas lära mig
släppa på kontrollen... för som sagt; min kropp lever sitt eget liv.
Lever idag med tron att "allt faktiskt ordnar sig"

Idag ska jag i alla fall göra något trevligt på förmiddagen, någon
som kommer att synas och göra stor skillnad.
Ni vet, ungefär som när man städar en bil, som skulle ha varit städad för länge sen
och det blir så fint efteråt!
Eller ett hus som grott igen rejält och får en rejäl uppstädning. 
Nånting sånt ska jag göra, bara det att det går ganska fort!
och jag tycker det är väldigt trevligt!!!

Behöver trevligheter när jag inte mår så bra i övrigt!
Igår fick jag besök en stund. Det är bara så trevligt. Bara sitta och prata och dricka kaffe.
Vilket förövrigt fick kommentaren; men vilket gått kaffe du har, var du får nåt märke?
fniss... ja, då fick jag ju berätta att det faktiskt var Gevalias koffeinfria.

Nu har medicinen äntligen börjat kicka in... skönt... jag kan andas utan att jag
vill skrika...

Ikväll kl. 18.00 har just vi i Glommersträsk Advents och julmusik.
Jag hoppas bygden, gör man ur huse, för att komma och lyssna.
Dels för sin egen skull, att för en timme få njuta av skönsång och själva
sjunga med i de traditionella sångerna.
Men sen kommer till kyrkan, för att ge kredit till de tappra körsångarna som i veckor tränat
extra mycket, med extra övningar för att ge er något alldeles extra!

Sen hoppas jag att ni alla som bara har möjlighet, besöker era
egna julkonserter på era orter. För det finns, för mig i alla fall, inget som ger sådan
känsla av julstämning som att lyssna till traditionell julmusik och budskapet om varför
vi faktiskt firar jul. Julens budskap handlar ju om att fira Jesu födelse, som bland
"kristna" ses som Guds son, bland muslimer, som en stor profet.
Men budskapet är det samma om man läser texterna; att lära oss se varandra,
älska varandra, ha fördrag med varandra. Dvs. inte döma utan vara förlåtande.
Att ge av vårt överflöd... för en del är det pengar, för andra är det saker, för en
del, som i mitt fall är det tid!

Ibland blir jag lite smått arg, när vi snart inte längre får spela kyrkliga sånger i radion,
skolavslutningar osv, för att det ska tas "hänsyn" till alla religioner.
Men svära som borstspindlar får man göra, vilket i mina öron verkligen är så fult
och brist på ordförråd! Det händer faktiskt att även jag kan ta till en svordom,
när jag inte hittar något bättre för att förklara smärtan för läkare...
Men i grunden tycker jag de verkligen är en ful ovana och stort bevis på att
man har liten fantasi...

I vår svenska grundlag så är vi ännu ett protestantiskt kristet land. 
Varför skulle vi inte få utföra det vi faktiskt har lagstadgat?
Jag tror att det finns plats för alla religioner att få ta plats, utan att de har någon
som helst motsättning.i

Själv är jag lite emot att sätta stämpel på folk att kalla dem, kristen, muslim, buddist
osv. för då sätter vi in människor i ett fack och gör dem mindre än vad de är!
För mig är det mer viktigt vad man är för typ av människa, en god medmänniska
som gör sitt bästa att hjälpa varandra, efter de förmågor man har!
Alla har vi ett andligt behov, lika naturligt som att andas, bara att det kan ta sig i olika
uttryck. Däremot, de som säger sig vara ateister, dvs inte tror på nånting.
ja, det tror ju också på något, dvs, ingenting och därmed kan man inte vara ateist!
fniss... alla tar vi ju ställning för något och gör val varje dag!

Det får mig att komma in på ett kärt ämne; min syster Eva Lager
som skrivit en bok om att växa upp som mellan-klämbarn med 2 äldre syskon
inskriven inom särskolan och sedan själv bli mamma till 2 barn, som blir
inskriven inom särskolan. Från hennes resa att kännas sig som ett offer,
fylld av skam och skuld, till insikten att vara utvald och kunna ge hennes
döttrar de bästa verktyg man kan få, nämnligen mycket kärlek, men också
krav och struktur!

Jag är så tacksam att vi haft varandra över årens lopp, för vi har kunnat delat
med oss av vår andliga resa, våra nya insikter, oftast dagligen...
Vi har stöttat varandra och slipat varandra...inte alltid överens, men just
de olikheterna har ökat förståelsen.

Jag tycker ni ska beställa hennes bok om;
Ljusets barn, en resa till självständighet!
www.evalager.se

Ord av henne själv;
ÄNTLIGEN! Nu är boken Ljusets barn - en resa mot självständighet, klar och finns att köpa direkt från mig, eller från förlaget www.litenupplaga.se
Boken handlar om min livslånga resa tillsammans med mina två funktionshindrade döttrar. En resa där jag gått från att känna mig som ett offer - till att känna mig utvald. En resa som inneburit mycket kamp men också gett många insikter och oändliga erfa...Visa mer


Ni kan också lyssna på hennes radiodebut på denna länken, som
sändes i måndags;
"Nu har jag gjort radiopremiär! Det var en trevlig upplevelse. Dessutom verkar det som om jag kommer att få göra det fler gånger. Skickar med länken. Programmet gick 12.30- 13.00 idag. Och vårt surr börjar ca 8 minuter in i programmet!
http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=59
sverigesradio.se
I lyssningsarkivet sparas alla lokala sändningar i P4 Norrbotten. Ljudklippen är uppdelade halvtimmesvis och sorterade efter dag och klockslag.
Törs nästan lova att ni kommer att se världen med nya ögon!

Jag har inte läst den färdiga upplagan, bara den första "slasken"
sen så sa jag att jag står för nära, den ska läsas av de som absolut
ingen som helst kännedom har om er livshistoria.
Men när den är klar, så ska jag läsa den med glädje!
Så jag har beställt en bok, jag VILL betala den!
För det känns viktigt för mig att få göra det. Jag vet ju vilket arbete
det krävs för att kunna ge ut en bok!

Hur många förlag som lovar guld och gröna skogar och sen i slutändan
inte gör det i alla fall!

Jag vill med detta inlägg, även om nu min kropp bråkar med mig...
slå ett slag för att våga nå våra drömmar.
Att be om hjälp, när vi behöver det!
Att värna om allas trosövertygelse, utan att förminska vårt eget lands
historia.

Kyrkorna i dag gapar på många ställen, mer och mer tomma.
Min teori är att vi idag har så många andra mötesplatser att vi
inte ser kyrkan som något vi behöver till "vardags".
Samtidigt som fler och fler människor mår dåligt psykiskt och är
utbrända, därför att vi inte tar oss tid till eftertanke och reflexion.
Vi är i grunden andliga varelser som lever i en kropp och får vi inte balans
mellan kropp och själ så stjälper vi åt ena eller andra hållet.

När man gör enkäter till Svenska folket så tycker de kyrkan är viktig,
men bara när det blir kriser eller när det gäller bröllop/dop.
Man glömmer bort vardagsmöterna!

Jag är inte bättre själv. Går numera sällan i kyrkan vanliga söndagar, eftersom
det känns så lite levande, när man sitter där 20 st och psalmsången knappt hörs,
även om predikan kan vara helt underbar och fylla mig i veckor, ja t.om år...

Men precis som på alla andra ställen, vill man ju kunna dela och känna sig
ha en plats i ett större sammanhang utan att man blir utpekad att man går till kyrkan.
Idag är en sådan fantastisk möjlighet. Ingen skulle höja på ögonbrynen om du går till
kyrkan och lyssnar på julsånger. Nej tvärtom, det skulle vara högst naturligt att man VILL
lyssna på det; live.

Dessutom ska ni veta, utan skryt, att Glommersträsk kyrkokör får alltid otroligt mycket
beröm för dess fantastiska klang. Det är inte många, men desto mer sammansvetsade och
likartade röster som smälter samman till en röst!
Även vår nya kantor är lika förundrad över att så få röster kan låta så mycket!

När han började, så hade han en utläggning hur många man var tvungen vara,
för att kunna kallas en kyrkokör och inte bara en ensemble. Minst 20 st tyckte han!

Jag frågade honom på torsdagkväll om han ändrat uppfattning i den frågan,
eftersom vi är så pass få. I dagsläget, 11 st.
Hans svar blev efter en kort paus; JA, det hade han!
Jag tror grunden ligger i att vi alla som är med, har en geniuin glädje
i att sjunga och att det faktiskt många gånger kan vara lättare att
få färre personer att sjunga ihop sig, än när det är en enormt stor kör!

Men visst, vissa sånger går inte att få att låta vackert på en sådan liten kör,
som exempelvis julsången; Advent!






Med den pampiga julsången önskar jag er en skön 4.e advent men
riktig julefrid. Släpp stressen. Strunta i alla "måsten", det blir jul ändå!
man behöver inte storstäda och har nybakat 7 sorters kakor. Ha perfekta
julbord och dyra julklappar... Bara att få umgås med sina nära och kära,
är tillräckligt, eller bjud in din ensamme granne...
Att ge varandra tid, är nog det finaste och mest värdefulla gåva vi kan ge
varandra i denna stressade upphausade tid av kommers!

Varma kramar anna e
2011-12-17 @ 10:07:31 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Vinter

För drygt en vecka sen var det gröna gräsmattor och regn, men nu
har vintern anlänt på riktigt! Tills igår hade vi ca 1 dm snö, men natten
som var kom det närmare 20 cm till. Så igår morse var det -18 grader
till att igårkväll vara -1 grad. Temperaturen kan verkligen skifta fort!

Så här ser det ut när man träffas i byn vintertid! Inte en enda bil, utan man
använder sparkar eller går!


Dessa mobilbilder är tagna kl. 12.30. Från den 6 dec till trettondagen
så orkar sig inte solen över dessa berg. Även om det nu är mulet idag
så kan man ana att vi helt saknar ljus denna årstid i kontrast mot sommaren
då det är ljust dygnet runt!



Vårat hus har en speciell färg. För vintertid så ser det ljusblått ut och
på sommaren ljuslila. Återigen en illusion vad ögat kan lura oss!
Den lilla utbyggnaden är vår groventré och vårt pannrum där vi eldar ved.
På väggen kan ni se en bräda som sitter horisontellt. Den gjorde jag när
barnen var små, med små klossar bakom, för jag blev så less skidorna
som låg på marken hela tiden. Perfekt att kila fast dem bakom.
Använder de fortfarande till skidorna vintertid och till räffsor på sommaren.
På fönsterna kan ni ana att det sitter spröjs. De gjorde jag för ca 10 år sen.
Hade sett den modellen på ett hus i Piteå och tyckte de var så snygga.
Men så har vi 24 fönster... puh... tog mig 2 år att samla ork att verkligen
göra dem. Kan säga jag var var mer än urless innan de var färdiga och
målade. Handsågade alla med en geringssåg!

På den tiden då jag ännu orkade göra saker och tyckte det var roligt!
Numera är det inte många projekt jag påbörjar, för kan jag inte genomföra
dem färdigt så får de hellre vara, även om jag i hjärta och hjärna så
innerligt vill!



Denna tomte står under en stor gran mellan våran gård och vägen.
Den fick barnen av sin farmor för många, många år sen!
I lekstugan bor våran kanin som hunnit bli 3 1/2 år. Trodde inte hon
skulle överleva en vinter i kylan, men de klarar det lika väl som
hararna i skogen. Hon har dock rejält med hö som både isolerar och
hon kan göra gångar i. Tujorna ska väl egentligen inte överleva på
våra bredgrader, men än så gör de det! De var ca 30 cm höga när jag
planterade dem för x antal år sen! Får klippa dem ganska hårt varje
år för de växer mer på bredden än höjden...


När jag sopade bort lite snö från broarna och tog dessa kort fick tiken
vara ute med mig och det är en fröjd att se henne busa i snön.
"sjövild" är enda ordet jag hittar. Hon älskar snön!!!
Regn... det värsta hon vet, då får jag med våld tvinga ut henne...

Vid 15.00 så var det mörkt ute och jag tog ett kort från köket upp mot
min svärmor och våran "portal" till vårat "gröna lund". Sommartid
är det en liten blommande oas som en av barnen gav namnet gröna lund
när vi gjorde i ordning det för ca 7-8 år sen!
Hade köpt en portal ur någon billig katalog som inte höll mer än något år.
Så då tog jag helt enkelt och byggde en i stället! Har humle som växer utefter den.
Tyvärr så fick jag nån ohyra i den första som växte där, så jag fick byta ut jord
och plantor så det var först i sommar den började växa på höjden igen.
Rötterna behöver tiden först innan den orkar sig på höjden.



Sista bilden. Åter en illusion.

För det är både ute på bron, men även inne i köket!
3-glasfönstret bryter av och fotot blir därför en
reflexion av de båda världarna.

Kanske inte den vackraste bilden, men jag tyckte den var så talande.
Vi lever i flera parallella världar hela tiden. Den yttre, vi visar upp. 
Den inre, som vi inte delar med alla! Kanske inte med någon?!
Den andliga, den världsliga... världar som tar sig i uttryck på olika sätt!
Vilket sida som är mest tydlig för oss, beror på vilken sida av "glaset"
vi väljer att stå!

Utan min "inre" värld, så skulle jag inte orka med den "yttre" världen
och allt som min kropp hittar på!
Har varit inne i ett sämre skov ett bra tag nu och när jag är det, så
kommer lika säkert som snigelposten, ett brev på posten, nya symtom
och problem med kroppen.

Men inga hinder är hinder, utan en möjlighet att finna nya erfarenheter
och lösningar på det som sker!
Lucia idag och jag har för första gången i hela mitt liv agerat lucia!
Ett hemligt uppträdande på damernas syjunta. Sjöng gamla godingar
av luciasånger som sitter i hjärnstammen sedan barnsben.

Nu måste jag försöka trolla ihop lite mat. Vad, det vet jag inte mer än
att jag har några kycklingfileér som är tinade.

Imorgon och torsdagkväll ska vi öva extra ordentligt inför advents och julmusiken
på lördag den 17 dec kl. 18.00 i Glommersträsk kyrka.

För er som bor i närheten så tycker jag ni ska ta er tid och komma och lyssna
och vara med och sjunga under 1 timme av era liv. Få riktig julkänsla och glädje.
Inget får mig att känna den äkta julkänslan mer än alla vackra julsånger!

Kanske det egentligen är så för er också, bara det att åka iväg och lyssna
känns för "jobbigt", fast julskivan snurrar runt, runt och ni gnolar och sjunger
med?! Ta vara på jultiden, vart än i bor i landet och åk och lyssna på alla
julkonserter som anordnas i er närhet. Inte bara för er skull, utan även
för alla körsångare som övat och tränat i veckor, för att det ska bli så vackert som
möjligt! Önskar er en skön vecka!

Varma kramar anna e
2011-12-13 @ 16:38:59 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Bara bita ihop och finna nya lösningar


En bild tagen den 2.a dec. 

Började då att lägga in bilden och skulle göra ett inlägg, men kom aldrig
längre än så. Men det var sagolikt vackert! Taget ifrån min altan, som vanligt!

Nu är det den 7.e dec och vi har vinter! Ca 3 cm snö föll i söndags och det är
vitt och vackert! Som det ser ut så får vi ännu mer snö på lördag och
inga plussgrader i sikte. Så förhoppningsvis är det vinter på riktigt nu!

Idag har jag tagit mig i kragen och ringt till ortopeden. De ringer upp
i eftermiddag. Kan ju inte ha det så här längre i foten!
Ligger bara på sängen för att ett enda fotsteg skär verkligen ben mot ben
och nerverna i foten är i "högform"
Jag känner att jag blivit otroligt stel...just för att jag inte rör mig!
Det är som om musklerna krampat ihop sig till en liten boll... vilket
de förmodligen har! Skulle behöva motion!!!

Ska jag göra något med benen, ja, då måste jag stoppa i mig rejäla doser
opiater och annat för att inte skrika högt!

Snuvan håller på läka ut, tack och lov! Nu är det bara munsåret som
skvallrar om att jag haft infektionen. Sen kliar halsmandlarna, men
hostan har helt gett med sig! Skönt!

Jag som inte skulle iväg på någon sjukhusresa på länge hade jag tänkt!
Men imorgon bär det iväg till Sunderby sjukhus igen( 35 mil t.or)
Nu när jag använder elektroderna på full effekt så håller batteriet
ganska exakt 18 timmar! Så jag får ladda om det varje dag.

De 7 åren det är beräknat att hålla är utgått ifrån antal uppladdningar
a´1 till 2 ggr/ veckan inte 7 gånger!!! 
Så nu när svullnaden gått ner, ska vi, dvs jag och underbara Margareta
nollställa och försöka programmera om den. Förhoppningsvis kunna använda
de positioner som egentligen är de "rätta" men inte gick att använda då
de bara blev vassa. Så förhoppningsvis känns de mjuka nu och de går
att använda!!! Då skulle jag inte behöva använda maxeffekten hela tiden
och kanske inte heller använda den hela tiden utan den skulle bedöva några
timmar extra utan att den är igång. Som det är nu, så ligger effekten mest
i nackroten och går inte upp i bakhuvudet som förr. De frekvenserna gick
bara inte använda när vi programmerade den. Stack som knivar...

Så håll tummarna!

Alla julklappar är beställda, superskönt! En av de bästa sakerna med
internet, då jag ALDRIG gillat att gå på stan och "springa" i affärer.
Nej, helst ska jag bara in och plocka det jag vill ha och sen är jag nöjd!

Min mamma var likadan!
I mitten av 90-talet så fick hon plötsligt råttskit i besticklådan,
2 nätter i rad. Avloppsröret gick ner till vedrummet i källan och den
vägen klättrade de upp!
Hennes kök var otroligt opraktiskt sedan det blev ombyggt efter en
handikappanpassning av toaletten för min bror som tvingats
amputera ett ben pga sin diabetes.
Han avled dock bara nåt år senare.

Men jag slängde ur mig; Kanske du ska renovera och flytta om så
du kan nyttja köket bättre. Då kan du få bort hålet också!
Ja, men det ska jag! DU får göra det!

Tänk vilken tilltro hon hade till mig?
Men så blev det. Min man, jag och min äldsta syster med man
hjälptes åt en dag att flytta om skåparna
som skulle flyttas. Sen höll jag på några timmar varje dag i 4 veckor
att bygga nya skåpar, lådor. Foliera in det. Sadlade ner taket som var
tapetserat i olika tapeter, då det från början varit 2 olika rum.

Satte nytt tak. Rev alla gamla tapeter, tapetserade om. Kaklade.
Byggde om bänkskivor. Allt medan hon tog hand om de 3 små barnen
jag hade då, lagade till mat, och städade undan efter mig.
Barnen var med hos henne...

Men det jag skulle komma till egentligen var när hon skulle köpa tapeter,
kakel, färg mm. Vi satte oss i bilen och åkte ner till Skellefteå.
1 1/2 timme senare åkte vi hem och då hade vi varit och handlat på
3 olika ställen!!! Hon funderade inte. Hon såg, bestämde sig och så
var det klart!
Där var det inga funderationer... härliga mamma!
Julen är nog jobbigast att vara utan henne...
Även om det var under en jul som fick henne handikappad ordentligt när
ryggen lade av och hon fick brott på fyra kotor samtidigt!
De blev bara pulver och hon krymte 6 cm. Fy vilka smärtor hon
hade då! De var tvungen söva ner henne några dygn, bara för
att hon skulle få fly från smärtan!
De hade sagt hon skulle få vara kvar över julhelgen och till efter
trettondagen, så jag och tjejerna åkte upp och firade henne 2 dagar
innan jul. Då säger läkaren; Vi tänker skicka hem henne imorgon!

Jag frågar då; Men vem ska ta hand om henne har ni tänkt?
Fick bara till svar; det är inte vårat bekymmer, de får ni ta med
hemtjänsten! Lätt?! 2 dagar innan julafton!

Så det blev att åka hem, möblera om, för nere i det rum som
är bredvid vårat hade ett av barnen sitt rum med en våningsäng.
Den skulle hon ALDRIG kommit ner på. Så det blev att göra en
rockad i nästan hela huset. Sen hämta hem henne hit, dagen efter!

Hela den julen, blev att försöka, dag för dag, minut för minut, förklara
och få henne att förstå vidden av vad som hänt henne och att bo kvar
i huset inte skulle fungera!

Det var otroligt jobbiga dagar. Vi grät, jag fick vara tuff, hon var arg och
ledsen på mig, för att jag var så rak med henne. 
Hon ville verkligen inte tro på att hon inte skulle klara av hennes
enormt stora hus! 

Tack och lov fanns det en familj som tidigare frågat om hon var
intresserad av att sälja huset och den 6-7 mars så flyttade vi henne.
Hon satt på en stol och det gick sakta. Till slut sa min svåger;
Nä, nu får du vara i lägenheten och ta emot, annars hinner vi aldrig!

När vi väl fick henner ur huset och kunde börja röja så blev det
40st sopsäckar till soptippen+ en massa gamla möbler.

Veckorna innan hade jag börjat packa med henne. Bara ett enda skåp
tog 2 dagar och jag tänkte, vi kommer aldrig att kunna tömma detta hus!
För varje sak som fanns i detta skåp hade en mening, en historia, ett
minnesvärde för henne. Hon fick berätta om dem och sen, kunde hon besluta
om hon skulle kasta, eller spara!

Jag tror för henne blev det ett sätt att bearbeta sorgen, förlusten och insikten
att hon började gå mot slutet av sin livsvandring!
Hon levde 5 år efter detta!
Dagligen, med smärtor från "underjorden"... som ingen medicin rår på!
De fyra kotorna växte ju ihop så småningom till en, men med alla nerver
däremellan i kläm! Ändå var hon så tapper!

När hon hade dött så städade vi ur lägenheten på 2 dagar!!!
Minns jag tänkte; så fort man kan radera spåren efter en människa!
Inte inom en, men synligt!

Jul och advent är så starkt förknippat med min mor, far, familj.
Verkligen på gott och ont! 
Pappa var ju präst och julafton var den mest hektiska dagen på hela
året för oss som barn. Han hade från förmiddag till ca kl.17 andakter
och julbön överallt. Sjukhem, ålderdomshem, kyrkan. Innan man
fick lov att stanna hemma, så skulle man ju följa på dessa och
julbönen i kyrkan började kl. 16 så man fick aldrig se kalle och hans
vänner färdigt... missade alltid piff och puff i slutet...Julbönen fick
man inte avstå, så var det bara!!!

Tror det var därför jag bestämde mig när jag fick familj att julafton
far jag ingenstans. Vill folk vara med oss, så är de välkommen, men
jag vill vara hemma! Vi har faktiskt varit hos min mans bror 2 jular.
Men det blir det inte mer... barnen vill också vara hemma!

Vet ju inte hur det blir den dagen de har familjer, då vill ju säkert
de ha sina egna traditioner. Jag hoppas ju att de bor så nära
att de kommer hit, men det vet man ju aldrig?

Som ni förstår så är detta en stor kärleksförklaring till min älskade
mamma som somnade in den 30 mars 2009.
Som var den som startade insamlingen till skivan, som är anledningen
att denna blogg existerar!
Som är anledningen att jag snart har en skiva klar!

Mamma var mitt största fan. Följde mig överallt när jag sjöng.

Mina döttrar spelade 2 volleybollmatcher i söndags och jag klämde
i mig så mycket opiater jag bara kunde för att kunna följa och se.
När vi kom hem så berättade jag att fast jag spelade volleyboll
i 10 år så såg aldrig mina föräldrar en enda match. Spelade fotboll
i 3 år och var till och med med och vann serien i B-pojkar.
De såg inte en enda match.
Tävlade i hoppning med hästar i 3 år och en gång kom de till stallet,
men då var tävlingen över och de missade min vinst!

Då säger en av mina kloka döttrar; tror du det var därför hon alltid
ville följa dig när du sjöng?

Ja?! Kanske var det så? Hon kunde kompensera den tid, som de aldrig
hade?! 9 barn och alltid fullt upp. Kanske var det så, att hon då kunde
ge mig den tiden hon aldrig hann när jag växte upp?!

Måste berätta något helt annat, men i temat att få tillbaka!

Jag vann ju ett par glasögon på Lensway i höst!
En riktig gudagåva! 49 kr i porto!

Några veckor senare hade de en ny utlottning och jag skickade in
i min mans namn; Han vann! 49 kr i porto!

Igår hade de en ny utlottning och min 18-åring skickade in, och vann!
Hon var ju tvungen kolla upp synen inför körkortet och hade fått sämre
syn. Bytte dock glasögon förra året! Så nu har hon råd att byta.
Hon har enormt kraftiga synfel. Både i styrka, men även i brytningsfel!

Så hon kan inte bara ta de glas som ingår i det som är gratis, utan måste
lägga till högbrytande glas så de ändå blir rätt så tunna i bågen.
Men hon kommer ändå undan billigt!

Alla behövde vi nya glasögon, men fanns inte i vår budget!
Så har vi denna turen...

Jag tror ju på att det vi ger ut får vi tillbaka, flerfalt!

Lever alltid med devisen att "allt ordnar sig" på ett eller annat sätt!
Det kanske inte blir som jag tänkt, det kan bli ännu bättre!

Kan ju låta lite paradoxalt med tanke på den sjukdom jag har!

Men som något EDS-syskon skrev i ett inlägg på facebook;
Det är nog karma, därför vi straffas!

Då svarade jag; Tror det är starka själar som får större utmaningar!
De orden står jag för!

Även om kroppen är skör och bråkar så VET jag att det bor en
stark själ i mig!

Det bor en stark själ i dig också!!!

Alla har vi våra "handikapp". Det är inte VAD vi har, utan HUR vi
hanterar det, som är det som blir skillnaden!

Hög tid för lunch och vissla in tiken som fått vara lös ute 1 timme!

Avslutar med att lägga in en länk, för er som inte såg det igår!
Svenskars hemliga liv på tv3
http://www.tv3play.se/play/257429

I detta avsnitt är min fina EDS-syster med, som jag lärde känna för
snart 4 år sen!

Varma kramar anna e
2011-12-02 @ 14:58:14 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Ännu en lärdom...

Som väntat efter intensiva dagar så kom snuvan och hostan.
Kroppen brukar säga ifrån när det blir för mycket, då blir man
mer mottaglig!
Klarat mig genom flera varv nu i omgivningen, men nu gick det inte längre.
Tur att jag ändå får vara hemma!

Gårdagen blev extra tung, både pga av febern och det faktum att
det var måndagen den 28/11!!!

För sex år sen var det också måndag den 28 november!
En måndag som förändrade livet för hela min familj,syskon och
min älskade mamma!

Min syster som var 15 år äldre mördades av sitt ex!
Varje första advent är för mig en helg av vemod men också
en hyllning till livet!
Jag ärvde hennes alldeles nyinköpta julduk och varje år när jag
stryker den och lägger ut den så väcks alla minnen och känslor till liv.

Den måndagen kommer jag ihåg i detalj! Dagen efter... inte mycket!
Jag skriver om det varje år, så jag ska inte dra detaljerna igen!
Inte mer än att jag är tacksam att advokaten helt och hållet nekade
oss att se bilderna från brottsplatsen. Han sa; ni ska inte se dem;
ni ska minnas henne levande, inte som dödad!

När vi hade den lilla minnescermonin i gravkapellet efter obduktionen
hade de gjort henne så fin. Men allt liv försvinner verkligen när hjärtat
slutar slå!
Jag satt vid mamma när hon somnade in, så fridfullt och även då
kände jag att själen vandrade vidare. Vi är verkligen inte våra kroppar!
De är bara det "hus" vår själ bor i!!!

Den stora lärdomen idag är grundstenen; ta ingenting för givet!
Ett stort hopp som jag haft föll platt pga av ett litet missförstånd,
som ändå fick enorma konsekvenser för min framtidsplan!

Någonstans inom mig trots besvikelsen, så kände jag;
på något sätt löser det sig och det viktigaste var ändå att jag
tagit beslutet att de ska lösa sig!

Kan inte berätta mer än att det handlar om skivan.
Löften som inte var löften utan något helt annat,allt
pga av detta lilla, lilla missförstånd!

Jag är ändå helt övertygad om att det kommer att lösa sig!

På söndagkväll kom det ca 1 cm och det  har varit ljust och fint ute.
Nu är det plusgrader och prognosen säger ca 6 mm regn under morgondagen.
Sen ska kylan återkomma rejält!

Ishalka?!
Inget jag precis önskar!!!
Har  inte orkat mig ut på någon som helst motion sedan "första" operationen
för dryga 3 veckor sen. Vilket känns i kroppen. Värken blir värre ju mer
inaktiv jag är och det i sin tur gör att den " onda spiralen" är igång.
Otroligt svår att komma ur... är inte mentalt nog stark nu för att
vinna mot kroppen.

Största hindret har faktiskt varit fotleden efter kortisonsprutan.
Det var som om smärtan blev än värre efteråt?!
Känslan av ben mot ben blev än tydligare. "Borde" kontakta
ortopeden... men... orkar helt enkelt inte med mer resor till
nåt sjukhus!
Nackdelen med att bo i "världens ände" när det gäller den biten!

Det uppladdningsbara batteriet jag "fått" fungerar!
De nya elektroderna fungerar!
Svullnaden har gått ner så jag kan ha full effekt, underbart!

Finns ett litet orosmoment, som jag inte borde oroa mig för redan,
men det hjälps inte, tanken finns där redan;
Hur länge ska detta batteri hålla?!
Enligt kirurgen ca 7 år.
Enligt sköterskan bara behöva laddas 1 ggr/veckan, högst 2ggr!
Men det håller lite drygt 1 dygn. 
Så jag får ladda det i princip varje dag. Har jag laddat det en
kväll/natt så får jag ladda det igen morgonen efter drygt 1 dygn!

Vad innerbär det i längden på dess LIVSlängd?!
Vet att det är dumt att oroa mig redan, men eftersom det handlar
om så stora summor, kommer jag nekas ett nytt om det är slut redan
efter 1 år?
Innerst inne vet jag att allt ordnar sig, men när man är skör både
fysiskt och mentalt så kommer dessa tankar!

En bieffekt när kroppen passerat "gå" för länge sen...
När jag inte får balansen mellan motion och vila,
behöver så desperat båda delarna!

Förhoppingsvis mår jag bättre i morgon, att snuvan nått sin
kulmen och febern ger vika. Bara det gör att man känner sig
en aning mer människa!

Tog ju suturerna i nacken igår, det VAR 3 st som jag gissade!
Så det hade tagit ihop bra!

Däremot var det en liten glepa vid skulderbladet trots att det
är sytt intrakutant, men jag fick ändå tillåtelse att duscha igen.
Dock inte lägga mig i badet. Men bara att få duscha!!!
Sådant man tar för givet, vilket man egentligen aldrig ska göra;
ta något för givet.

Såg ett program igår där de pratade om böcker. En bra bok är
när det plötsligt kommer en oväntat vändning!
Ett utfall som ger läsaren en känsla av att man inte kan "läsa av"
hur det ska sluta!

Livet i sig; ja, det är ju hela tiden tvära kast! Ingenting kan vi
ta för givet! Hälsan kan vända på en sekund.
Ett liv kan släckas i en handvändning!
En mening kan betyda helt skilda saker och tolkas helt felaktigt!

Trots mitt något nedstämda inlägg så är julen och advent en tid fylld
med glädje. Just för att det är så underbart att sjunga julsånger,
både vanliga traditionella och mina egna!

Finns ingen högtid som tillfredställer själen mer sångmässigt
än julen. Delar med en bild av första advent från mitt kök!
Inte bästa skärpan då jag ville ta utan blixt och behövde använda
längre slutartid. Helst ska man ställa kameran på något stabilt
och inte vingla med den mellan händerna!
Det får bli mina slutord tillsammans med orden jag hörde i en
amerikansk serie jag såg i dag som gick rakt in. Ord om kärlek
och att älska någon;
"We come to love, not finding the perfect person, but by learning to
see an inperfect person perfectly"

"Vi lär oss älska, inte genom att finna en perfekt person, utan genom
att lära oss se en operfekt person som perfekt"

Fortsättning följer om livet tillåter det!
Varma kramar anna e
2011-11-29 @ 20:42:31 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Snart kan jag trycka på paus...

Orkar inte allt...
Just nu hemkommen efter 4 timmar i kyrkan!!!
Först genomgång av vårt adventkompendium av sånger.
Tog 50 minuter. Sen genomförandet och gudstjänst i ett och samma.
Efter det "fest" nere under kyrkan som kallas Margaretasalen.
Firades kyrkans 75-årsjubileum!

Min man tog bara barnen och vände om in till Glommersträsk
för den traditionella julskyltningen men många gissningstävlingar och fikan.
Kl. 17 ska vi iväg på årets första julbord och min kropp har stoppat in
varningsklockan för länge sen... Jag bara bävar för att sätta mig några timmar igen.

Ländryggen skriker fullständigt!!!
Men nu får jag ligga på min kära säng drygt 2 timmar och vila.
Intagit smärtlindring, så förhoppningsvis kan jag klistra på något leende
och känna mig social igen.

Intensiva dagar! Trevliga och... mindre trevliga!
Trevligt att få åka till min äldsta dotter. 
Se bio, vilket inte blir mer än kanske 2ggr/år.
Gick trots allt riktigt bra att sitta, trots den ca 25 mil långa resan.
Men sen... natten... feber och fruktansvärt ont i höft/skinkan, där
batteriet sitter. Sov inte mycket! Jag som är så frusen låg till slut
enbart med ett lakan på mig och badade i svett!

På morgonen fick min dotter ta loss bandaget och kolla om det
blivit någon infektion. Såg fint ut och när jag själv kände efter
så insåg jag att batteriet glidit upp ur "fickan" och nu ligger precis
under sårkanten, vilket jag inte varit med om förut!
Så det skaver i såret underifrån.
Kontaktade sjukhuset och kirurgen kunde bara bekräfta min
i teori och gav mig order om att inte sitta. Lätt?!

Vi skulle ju och se "medicinalspexet på kvällen!
Vilket förövrigt var en typ av musikal, men lite "sjuka" vändningar
där publiken kunde kräva omstart, annat språk, snabbare, omvända roller osv.
Det innebar att de fick göra om just den sista scenen och den fick inte bli lika dan...
Blev emellanåt vansinnigt roligt!
Föreställningen räckte dock 3 1/2 timme!!!

Sov lite bättre natt 2. Lånade alla täcken dotra hade och lade under så det
skulle vara så mjukt som möjligt "om" jag behövde vända på mig!

Fredag- EDSmötet med föreläsningar. Det var på patienthotellet bredvid NUS
så jag fick inburet en madrass, så jag kunde ligga på den hela dagen.
Tacksamt. Men skulle dock köra hem igen!
En jobbig resa då jag körde rakt in i stormen Berit!
Några mil var det extrem nederbörd och några km var som om någon
stod med en högtryckstvätt och spolade!!! Då gick det inte fort!
Kändes som man körde in i världens åskoväder med haglet och vinden.

När jag närmade mig Skellefteå så hade jag passerat det och det blev
stjärnklart! 

Kom hem ganska sent fredagkväll och var otroligt övertrött.
"Berit nådde hit ungefär i samma veva som jag kom hem och när
jag legat och snurrat i sängen fram till kl. 02 steg jag upp.
Blåsten gick rakt genom min kropp och den värkte så jag
höll på bli tokig."mer än jag är..." Både av tryckförändringen i luften, men framförallt
att jag var så övertrött av all spänning och aktivitet.

För att få igång kroppen så tog jag fram strykjärnet och kl. 06 så var
det advent i det Eklundska hemmet. Gardiner bytta i kök och vardagsrum.
Alla dukar strukna. Stjärnor och stakar bytta(på nedervåningen) och
lite prydnader på sin "vanliga" plats.

Lyckades slumra oroligt i ca 2 timmar innan det var dax att återvända
söderut för att familjen skulle göra sin "årliga" hockeydag tillsammans
i skellefteå, dryga 10 mil härifrån!
Vi gick ca 30 minuter på staden. En snabb sväng in på Clas Ohlsson...
Sen åt vi och tog plats i isladan...
En bra match och seger efter förlängning.

När vi satte oss i bilen så sov jag efter 5 minuter hela vägen hem!
Fikade lite när vi kom hem och somnade åter efter några minuter på kudden
och sov riktigt gott hela natten... Nja... eller... mycket omständiga drömmar
vart det... Helknasiga faktiskt!

Sen försöka bryta igång kroppen och ta sig i väg till kyrkan....

Glömde berätta. En av valparna bor i Arvidsjaur, men tjejen pluggar i Umeå,
bor på veckorna på samma gata som dottern och den är inte lång!!!
Så min nästyngsta dotter som också råkade vara i Umeå denna vecka, då
de hade sin enda praktik på 3-åriga naturprogrammet på gymnasiet råkat
se att valpen var utanför fönstret bland första kvällarna och kontaktade
tjejen om vi fick hälsa på, vilket vi fick.
Oj vilken tjorvig mening, orkar inte ändra den...
Men hur som; vi fick träffa honom och han blev lika överlycklig som
Sacke blev i Luleå. Denna valpen var ju den vi hade kvar längst!
Han heter inte Sture längre utan Thor. (Fast för oss är han alltid Sture)

Han är otroligt lik våran tik Alva. Grövre, men som en kopia när hon
var dryga 4 månader. Värmer så, när man får se sina små!

Även om jag är kroppsligt slut och i morgon ska ligga på sängen HELA DAGEN
så har det trots allt varit otroligt stimulerande på många sätt!

Njuter just nu av tystnaden. Jag är inte van att vara i ett sådant surr hela
dagarna så det är riktigt skönt att ändå inse att jag är såå otroligt tacksam
att jag fått möjligheten att vara hemma, även om det ekonomiskt är en
svårighet. Men att vara sjuk är mer än ett heltidsjobb!

Som sagt, nu har jag haft 5 helt uppbokade dagar och det tar på!
Jag skulle kunna skriva en lång lista på vad kroppen säger just nu...
men det tror jag att ni anar...

Äsch... kom just på; Måste ju in till Glommersträsk imorgon 09.30
till distriksköterskan för att plocka suturerna som sitter i nackroten.
De övriga "hålen" blev sydda intrakutant. Dvs med tråd som sys invändigt
och kroppen "äter" upp med tiden. Då sys det mycket tätare och läker bättre.
Vet inte hur många suturer det sitter i nacken. Det hålet är inte stort.
Kanske en cm?! Skulle gissa på 3 st! Får väl se om jag har rätt!

Men efter det, blir det vila... hoppas jag!

Orkar inte kontrolläsa detta idag. Så ni får ha överseende med alla stavfelen.
Jag ville bara tala om att jag överlevt och trots allt kunna njuta trots
kampen med min idiotiska kropp som jag aldrig kommer överens med.

Dessutom har svullnaden i nacken gått ner nu så pass att jag kan ha full
stimulering igång utan att det "luggar", sliter i skinnet och skickar vassa
signaler utan stället för dessa nu sköna.
Så bara det är värt mycket!

Ja, jag måste säga trots allt; otroligt mycket jag är tacksam över!!!

Nu ska jag fortsätta njuta en stund här på sängen med min gosiga kärlek
på 4 ben. Hon viker inte från min sida nu när jag varit borta så länge.
Tack och lov för att jag har min svärmor i huset bredvid som mer än gärna
"lånar" henne om vi ska iväg.

Sköt om er alla underbara människor!

Måste avsluta med att dela med mig av prästen Ingers berättelse idag.
Hon hade haft "förmånen" att ha förra helgen ha retreat för 8st interner på Kumlaanstalten.
8 st fångar, som satt på långa straff och vad som hade skett med deras
inre när de fått höra kärleksbudskap från bibeln, ex. berättelsen om den
förlorade sonen. Något som INGEN av dem hör förut.
Hur de kunnat gå in i sig själva och för första gången se sitt inre och känna
att det finns något större inom och utanför de själva som kan ge dem en
annan väg tillbaka... Hela hennes predikan var om detta och den berörde mig djupt!

Just för att dessa fångar inte fann något hopp innan och efter 3 dagar kände att
detta ville de göra om. De hade vågat möta sitt eget mörker och såg att de trots
det kunde lära sig älska sitt eget väsen, att de faktisk har ett människovärde,
trots alla de kval och skuldkänslor de levde med! 

Kanske är det så... det är först när vi hamnar på botten som vi har ett behov
att hitta något, en andlighet, en annan dimension som kan ge oss kraft och styrka?!

Även om jag vuxit upp i kristet hem, genom att min pappa var präst och jag tidigt kände
att kyrkorummet i sig var något som jag gärna sökte mig till i min ensamhet.
Tog nyckeln och smög dit och satt timmar vid pianot eller orgeln, så var det först
när jag vid 25 års ålder inte längre hade kontrollen på min kropp som jag började
söka mig inåt; Vem var jag om jag inte längre var den som presterade??

Att utforska sitt inre är som att hela tiden finna nya rum som man inte visste fanns!
En grotta som aldrig tar slut. Ett otroligt spännande livsäventyr!
Jag har ju "lurat" några på min livsvandring att prova finna nya vägar.
Har en just nu som säger; jag är nog en svår elev. Men jag skulle vilja säga;
en av de allra enklaste jag haft just för att denna personen faktiskt läser
de böcker jag rekommenderar och så resonerar vi kring det!

För mig är det enormt spännande att även få förmånen att följa andra
som gör denna resa inåt för första gången... DET är något som jag så ödmjukt
tackar för, det förtroendet!

Jag önskar att ni alla skulle "våga" ta steget och söka efter er egen "andlighet"
som inte har något som helst med religion att göra. Utan helt enkelt sökandet
efter ert sanna jag, vilket kan vara något helt annat än det vi projicerar utåt.
En spännande resa, som för mig är det verkliga livet. Mer än det kroppsliga.

Än en gång, ta vara på livet. Gör det bästa av era förutsättningar.
Att vara modig är att göra det vi räds mest och ändå gör det vi drömmer om!
Så var modiga!

Varma innerliga kramar anna e




2011-11-27 @ 15:17:02 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Efter natt kommer alltid en gryning


Denna sagolika solnedgång bjöd onsdagen på. Inga färger redigerade.
En kort blir ju inte samma djup som ögat upplever det, men ni kanske
kan ana hur magiskt det kändes.

Hela himlen brann och sjön var som en glöd. 
Mina motiv kanske blir lite tjatiga. Står ju jämt bara på altanen och tar
kort, men så har vi ju en sådan fantastisk utsikt också!

Just hemkommen från operationen nr 22 i ordningen sedan 23 dec-99
Fick den tiden och jag tog den. Var väldigt smart av mig, för jag kunde
inte göra så mycket  förberedelser på julmaten.

Då opererade jag karpaltunnel i vänster handled.(inklämd nerv)
Enda svårigheten var ju att jag var vänsterhänt och lyckades få mens
precis den dagen.

Dessutom hade jag ju ingen diagnos och var vaken under operationen,
endast lokalbedövad och en blodmanschett som som stasade bort blodet.
DET är bland den jobbigaste operation jag gjort. Dels för att kirurgen började
skära när jag ej var bedövad. Så han fick bedöva mer.. "konstig"?! eller så inte...
Sen så var det ytterst obehagligt att ha manschetten stasande närmare 1 timme
i armen och hela tiden känna av det. 

4 veckor senare gjorde jag höger sida. Då fick de droga mig rejält, för jag vägrade
uppleva samma känsla som gången innan. Ärret på vänster hand hade just så pass
tagit ihop... mens igen... 

Dagens operation blev inte helt som jag önskat, men nästan!
Jag fick välja mellan 1 tråd och vara vaken, för då kunde var med och
säga när tråden låg rätt. Men jag har ju nu provat 1 tråd 2 ggr och vet
att den inte fullt täcker. Så jag var helt inställd på 2 trådar och då var jag
tvungen sövas och resultatet är mer ovisst att de hamnat rätt!
Jag valde 2 trådar! 
Så nu är jag uppsprättad igen! I nacken på 3 ställen+ vid skulderbladet och i skinkan
på batteriplatsen.
Rakad och "fin" upp till öronen. Men det ser ju inte jag utan bara andra... fniss...

Hade blött rejät i skinkan. Men det var ju inte så oväntat heller. Jag hade fortfarande
fullt med blåmärken och såret hade inte läkt ihop helt invändigt
sedan förra operationen för exakt 2 veckor sen.

Nålen som sattes förra gången, ja där är det fortfarande alla möjliga färger
och nålen som de lyckades få in före op slutade fungera under op, så när jag
vaknade så hade de tvingats sätta en ny nål!

Nackdelen med EDS.en Kärlen håller inte och de tar tid att helas invändigt och blir fulla med ärr.

"Min sköterska" har gjort en provisoriskt programmering så jag har lite effekt i nacken nu.
Måste tillbaka på måndag och göra den riktiga programmeringen när svullnaden gått ner något.
Tack och lov så har jag nu beviljats taxi så jag slipper bråka och åka buss som tar mer än dubbelt
så lång tid. Tar mindre än 2 timmar med taxi/bil och ca 4 timmar med bussen!

Som dessutom är en plåga för kroppen att sitta i...

Så jag har veckan "räddad"
Måndag Sunderbyn 35 mil t.or
Tisdag hemma! Hoppas jag...
Onsdag till Umeå 24,5 mil
Bio på kvällen med dotra; Breaking down,4.e av twillight filmerna, del 1
Torsdag blir det säkert någon sväng på Umeå stad.
På kvällen; Medicinalspex som hennes kompis är med i och min "extra pöjk"
Ska bli jättekul att se! Dessutom premiärkväll så det är säkert extra spänt!
Ser fram emot att se det!

Fredag; fortfarande kvar i Umeå. En EDS dag med föreläsningar.
Grundorsaken jag ska till Umeå, men ville passa på att träffa min dotter.
Sen köra hem för att på lördag återvända till
Skellefteå! 10.5 enkel väg.
Sedan länge har vi bokat biljetter till hockeymatchen.
En present till tjejerna som ännu bor hemma, för att de var så otroligt duktig att hjälpa
till valparna!
Söndag; Kyrkan och firande av dess 75 år som kyrka. 
Kören ska sjunga ett helt kompendium med sånger. Ett häfte med texter mellan.
Trevligt... men dagen slutar inte där med aktiviteter...
På em blir det första julbordet i Gallejaur!

Puh... Hur jag ska orka att vara så aktiv förblir en gåta tills jag gjort det?!
Jag som nästan aldrig gör nånting och så blir det en sådan intensiv vecka.
Förhoppningvis klarar jag det galant, just för det mesta är trevligheter och
jag förhoppningsvis har elektroder som fungerar helt underbart!!!

Igår fick jag sorgebud och det berörde mig i djupet av mitt hjärta!
En klasskamrat´s son somnade in, endast 16,9 år gammal!
När han gick lågstadiet så började han se så dåligt och började
bli fumlig och tappa balansen. Visade sig att han hade en hjärnsjukdom
som sakta men säkert bröt ner honom till ett kolli!
Var på hennes bröllop i augusti och träffade alla. Både sonen och pappan
till pojken som varit klasskamrat med en av mina bröder.
Så det kändes i hjärtat redan då att se honom, jag minns honom som en frisk
lite kille och förändringen var ju total. Att inte längre kunna kommunicera.
Få som får detta blir 20 år...

Jag tror aldrig, även om man vet vad som väntar; man kan sätta sig in i förlusten
av ens barn. Dessutom sitt förstfödda!
Bara tanke för mig skulle göra mig förlamad...
Jag tror ju vi lever vidare, så den som "går vidare" blir ju fri från kroppens begränsningar,
men för min egen del... att inte längre ha sitt älskade barn att kunna ta i och krama
och tala om hur mycket man älskar det!!!

Min äldsta dotter har sitt andranamn efter min klasskamrat från 6års - åk9
Hon omkom på min mans 22-årsdag. 2 veckor efter att hon fyllt 20 år.
Jag minns när dottern föddes så ringde jag min klasskamrats mamma och berättade
att jag fått en dotter. Men det tog 5 år innan jag klarade av att tala om att hon
hade fått deras dotters namn. Vilket de mottog med tårar, men tårar av stolthet!
Så hon; Nina finns alltid med oss!
När min dotter föddes så minns jag hur jag högt sa; Nu ber jag dig vara hennes
skyddsängel! Jag är helt övertygad om att hon varit det. Det som varit så otroligt
att de 2 har haft så otroligt mycket gemensamma egenskaper?!
Så jag tvivlar inte en sekund att hon följt oss!
Detta var långt innan jag började min resa "inåt" och började se livet med andra ögon.

Drömmar är så otroligt viktiga för oss att bearbeta sorg och annat vi genomlever.
När Nina hade dött, så drömde jag nästa varje natt om henne och vi var alltid
på torget i det samhälle jag växte upp i och alla var så ledsna. Men hon var med
och jag sa hela tiden i drömmarna; Vilken tur du är här med oss, annars skulle jag
inte orka med detta! Det var lika verkligt som den "illusion" av verklighet vi lever i!

Jag hoppas min älskade klasskompis och vän som nu förlorat sin son får drömma om
honom och möta honom frisk och stark, precis som han är nu, så hon och alla i hans
närhet får kraft och styrka och framförallt tröst att leva vidare.

Tänker ibland själv på om jag skulle dö. Jag vill ju inte mina nära och kära ska sluta leva
för det. Inte heller sörja utan glädjas åt det vi har haft istället.
Den bästa gåvan de kan göra är att leva livet fullt ut och försöka nå sina drömmar!

Min mamma var ju, som jag berättat tidigare, den som startade insamlingen till min
skiva. Endast 22 dagar innan hon somnade in...
Jag har henne med mig som motor och VET att hon ser till att den blir klar och utgiven.
Självklart hade jag önskat att hon fanns fysiskt vid min sida och jag fick uppleva
att dela glädjen med henne här och nu. 
Men samtidigt så känner jag att hon gör det ändå!

Blev lite tunga ämnen i detta inlägg, men livet är så...
Det enda vi vet när vi föds är att vi ska lämna detta livet och dö...
Men inte, när, var och hur?

Många är rädda att tala om döden! Förtränger att det kan ske.
Jag har ju fått uppleva det många gånger i min familj, att den kan komma
hastigt och oväntat och även som en befrielse...

Den dagen jag lämnar detta jordeliv, så hoppas jag det blir lika skönt som när man sövs!
De hundradels sekunder det tar sedan sövningsmedlet sprutas in så blir jag helt
smärtfri och är ändå närvarande och sen är man "borta"!
Det är en önske-död!

Men nu ska jag hylla livet! Jag håller tummarna och hoppas att dessa 2 elektroder
nu ligger "rätt" och det blir kanonbra smärtlindring! 
Det är min beställning till "universum" och jag tror ju vi "får" det vi önskar så...

Tacksam att vara hemma. Öm och mörbultat och det dunkar rejält i såren, men
jag vet ju att de läker! 

Ha en underbar helg mina kära läsare!
Ni ökar stadigt i antal och det är ju trevligt!
Jag skickar er massor av kärlek, för jag känner mig så ödmjukt tacksam över
livet som jag har, trots de fysiska utmaningarna! 
Även om det tar på, så ger den mig så mycket insikter också!
Hur konstigt än låter så skulle jag inte vilja byta bort mitt liv mot någon annans!

Ändå...Jag önskar INGEN att leva med EDS och DET är min stora sorg att jag spridit
just DEN genen vidare. Men samtidigt så tror jag ju att allt har en mening.
Tacksam att barnen HAR en diagnos, så de kan göra bättre val och framförallt
slipper förnedras i vården som jag gjorde under sååå många år!

Men innerlig kärlek och tacksamhet...
Varma kramar anna e

2011-11-18 @ 16:56:46 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Förundras

Ligger på sängen och förundras över att det är 11 dar till 1.advent.
Sjön är helt öppen och och gräset grönt, lätt frost i skuggland.
Blåser rätt så kraftigt men är 5 +grader?!

Tittade på långtidsprognosen och på söndag verkar det som om vi får vinter.
Enligt den så kommer det ca 6 cm snö och kyla dygnet runt.

Så det är väl bara att njuta av barmarken dessa sista "höstdagarna" då.
Imorgonkväll bär det av igen. De 17,5 milen till sjukhuset för en ny
operation på fredagmorgon. 

Tror inte jag känt mig så "nervös" för någon operation någon gång.
Inte för att jag tror att något ska gå fel, mer att detta blir liksom
"nu eller aldrig" helt rätt! Tanken är ju 2 elektroder och jag gissar
att jag kommer att vara vaken så jag kan säga om de sitter på rätt ställe.
,
När elektroden sattes in i våras så sövdes jag eftersom tråden skulle
"grävas" hela vägen från nacken ner till skinkan där batteriet fästes.
Nu "tror" jag ju att de kommer att lokalbedöva de "fyra" hålen som behövs
göras. OM det är så?! Ja, då kommer jag att veta direkt om de når ansiktet
eller inte. Vilket vore drömmen för det är där som den värsta smärtan sitter.

Det kommer från hjärnstamsnerven, facialisnerven som "sticker ut" just
framför öronen och fram i ansiktet. 

File:Cranial nerve VII.svg
Denna nerv kommer inga mediciner åt utan förhoppningsvis kan elektroderna
nå fram till denna nerv och avtrubba inpulserna den ger.

Jag är extremt trång i hörselgångarna. Saknar pannhålor, vilket till det yttre
ger mig ett litet nätt ansikte och små öron. Men när man ska undersöka
mina hörselgångar får man använd babytratt på ena sidan och barn på den
andra. Att jag saknar pannhålor innebär konkret att min hjärna ligger direkt
bakom pannbenet och har mindre plats att svälla.
Förmodligen så är "hålen" för nerven lika trång och därav den kraftiga smärtan
i ansiktet. 

Som tonåring fick jag penicillinkur på penicillinkur för bihåleinflammation. 
Vilket det förmodligen inte var, utan denna nerv som redan då var retad.

Jag hade ju bra effekt i nacken och bakhuvudet medan denna elektrod
fungerade, vilket i sin tur gjorde så att musklerna i nackpartiet fick vila
och gav mycket mindre låsningar i facettlederna i nacken.

Jag drömmer ju om att trådarna ska nå ända fram till facialisnervens utlopp
vid öronen får det skulle ge mig den fulländade smärtlindringen!

Därav min nervositet. Jag tänker att det ska bli så, samtidigt som jag
inte vill ta något för givet, får då kan jag bli grymt besviken...

En tveeggad känsla!^

^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^

Lensway på facebook hade återigen en utlottning av glasögon.
De hade väl antagligen fortfarande kvar så mycket bågar som de
ville bli av med?! Men jag skickade in i min mans namn.
Hans glasögon är 6 år gammal och superrepig och prickiga.
Men han känner sig inte ha råd att byta. 
Försöker istället spara ihop pengar till en laseroperation.
Jag förstår honom, för han har enorma brytningsfel, precis
som nästyngsta dottern. Om jag tar på mig hans glasögon,
då vänder världen upp och ner, bokstavligen...

Han fick mejl att han kunde delta och jag vidarbefodrade det mejlet
till min och när kl. var 12.00 skulle man klicka på en länk, fylla i namn
och ort och vid 17.00 kom beskedet att han vunnit!!!

Jag hade liksom "BESTÄMT" att han skulle vinna, så jag hade
redan dagen innan, beställt hans recept från optikern via ett fax.

Mätat hans bågar, valt ut ett par INNAN och när mejlet kom, så skyndade
jag beställa dem innan de skulle ta slut!
Åter endast 49 kr i porto!

"En riktig gudagåva"

Jag hoppas det fungerar med alla hans synfel, för jag beställde inga
specialglas. Det skulle genast kosta upp mot tusenlappen.
Så jag håller tummarna att de inte blir för tjocka och klumpiga.

Fick ett sms på morgonen från en observant läsare av hemsidan av
vår kennelsida. Där hade en sida blivit helt vit!!!
Jag gick in och kollade, japp! Allt var puts väck!!!

Hur jag än försökte så kunde jag inte heller göra en ny sida för
den blev också blank.
Till slut fick jag radera och "knycka" den sida jag förberett för bilder
på en valp som jag ännu saknar nya bilder på.
Så det är bara hoppas att när jag får de bilderna att "hemsidan"
blivit "frisk" igen. Jag orkar inte bråka med den just nu i allafall.
Men tackar för att "folk" har koll på "mig"!

Det är det jag gillar!
Raka människor som säger direkt när nånting är/blir fel.
Ungefär som om man går med läppstift på tänderna eller har gylfen öppen.
JAG uppskattar om någon är ärlig och talar om det direkt!

Själv gör jag det mot andra, eftersom jag skulle uppskatta det själv.
Den gyllene regeln ur Bibeln; "Allt vad ni vill att andra ska göra mot er, det
ska du också göra mot dem"

När barnen var små och det hände något mellan dem och något annat barn,
ja, då satte jag mig i bilen och åkte direkt hem till dem och redde ut det.
Mycket lättare om man tar tag i saker direkt istället för att skjuta på det.
Oftast är det småsaker, som växer med tiden.

Men det är också för att jag av erfarenhet BRÄNT broar, som inte gått
att reparera och orsaken hade gått att lösa.
Är väl så med livet. Förhoppningsvis lär vi oss av alla erfarenheter vi får
och gör förändringarna. Annars fortsätter vi bara upprepa dem!

Det finns saker som jag bara suckar över när jag ser det pågår.
Men jag kan ingenting mer göra än att tala om VAD som händer,
sen är det upp till andra om de tar itu med det eller inte!
Hur mycket jag än skulle vilja ruska om och säga; Detta är fel!
så kan jag inte styra över hur andra tänker.
Jag vet att många gånger är det rädslan som gör att man inte vågar
göra de förändringar som behövs, även om man innerst inne vet
att det är den enda vägen.
Det enda jag kan göra är att be att det inte drabbar oskyldiga!
Skulle det hända, ja då skulle jag förmodligen ångra att jag inte
gjorde än mer för att påverka.

Det viktiga är dock att vi gör något när vi ser att människor far illa.
Att vi visar att vi finns och bryr oss. Sen, är det upp till dem att
göra valen.
Jag gör felaktiga bedömningar titt som tätt, men jag lär mig hela
tiden nya saker om mig själv. Vilka människor som är ens vänner
i själ och hjärta och vilka som inte är det.

Samtidigt så vet jag att "allt har sin tid". Vissa människor i ens liv
är där när vi behöver dem, eller de behöver oss. 
Vi "träffas" vid ett vägskäl och sen går vi vidare på våra egna stigar.

En del människor går parallellt vid vår sida hela livet, medan andra
korsar våran stig då och då, eller följer samma stig en liten bit.
En del människor hittar vi igen eftersom på vår livsresa. Liksom
pusselbitar som faller på plats så kommer dessa människor in i våra
liv och följer oss resten av vägen. För mig är det som att hitta igen
bitar av mig själv. Människor jag behöver och människor som behöver mig.
Själsfränder.

Sången; mötas och skiljas har så mycket sanningar i sig.
"Mötas och skiljas är livets gång. Skiljas och mötas är hoppets sång.
Nu skiljs våra vägar, nu säger vi farväl, men vi hoppas vi möts igen."
Antagligen är det de, våra själar säger till varandra när vi möter en människa.
En ny bekantskap eller en gammal.

Så det får bli mina avslutningsord idag.
Jag hoppas vi ses igen!
Fortsättning följer, för den som vill och orkar!
Varma kramar anna e
2011-11-16 @ 13:39:40 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

En bloggresa om den dagliga kampen mot min sjukdom EDS, om mina insikter om livet. Men framförallt om HOPPET att få SPONSORER till min påbörjade JULSKIVA, med eget matrial. Nästan halva projektet är avklarat TACK VARE NI UNDERBARA som redan sponsrat. Jag kan bara lägga min tillit i att ni sprider denna blogg till alla ni känner och ber dem vara delaktiga. För det behövs så lite för att göra en STOR insats! TACK PÅ FÖRHAND!!!

Vill du bidra till att uppfylla Annas dröm. Sätt in ditt bidrag på Nordea, konto:36824538485 Märk insättningen "Annas Dröm" Har du företag och vill sponsra, använd detta konto; Mikaels Musikmakeri org.nr. 630929-7130 kontonr. swedbank 8166-0730 753 71-2 OBS! Viktigt att du då märker insättningen med, Annas dröm!
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0